Helsingborgs-Posten – 9 december 1865, sida 2

Det i förra numret omtalta dokumentet, fom utdelats bland presteståndets medlemmar har föl jande lytelse: Högwördige Herrar! Svweriges avel och dess presterskap hafwa fränrigt åtföljts hand i hand på ärans stråt, på ret sällt någon för fosterlandet stor och wigtig fråga. Wi hysa derför den warmaste och innerligaste till: förjigt att denna enighet och sammanhäållning icke heller i dag skall komma på skam, i dag, då en för hela statsskicket och särdeles för de twå privilegierade stånden få wäsentlig lifsfräga kommer att till öfwerläggning upptagas. Utgången af denna diskussion på riddarhuset är, wi länna of lyckliga att funna säga det, af ingalunda tvifwels aftig beskaffenhet. Den afgjorda stämning fom, redan på förhand, synes hos ridderskapet och adeln göra sig gällande för förslagets förkastande tyckes tillräckligt wittna om ett önsktwärdt resultat af voteringen. Måtte denna wisshet, fom är oss en förs säkran om afwärjandet af en för monarkiens och fäderneslandets lugn wådlig reform, lyckas att i förening med den faderliga nitälskan för landets och dess barns frid och förkofran, som alltid hos högwördige presterskapet warit herrskande, förmå ecer, högwördige herrar, att räcka oss en kraftig, hjelpsam hand för att med denna dubbla länt söka, ätminstone till en del, motstå den alltomstörtande ström, för hwilten en i wårt älskade fosterland herrskande brådmogen och otyglad tidsanda öppnat fina slussar. Ledes detta flöde skickligt genom måttliga, tlokt utstakade rännilar på ftatsförfattningens område, få kunna derigenom herrliga, wälsigneljerika skördar uppblomstra, men en plötflig wåltsam öfwerswämning måste under sina ohejdare massor spoliera vet sfönjta utsäde samt uti sitt swall fördränka land och folk. Det nya, af den konservativa delen af ridderslapet och aveln utarbetade representationsförslaget är ett sådant helsosamt och konserverande, fastän ändå titsenligt wattningssystem, der folffriheten, stödd på rättwisa och ett tlokt återhållande af all öfwerdrifwen tendens, är omhuldad med all den förutseenre omsorg, fom ett ädelt men uppbrujfande och obetänksamt barn tet fordrar. BW wåga således hoppas att högwördiga pre sterstapet skall, med hela ret fulla förtroende, fom de begge första stånden städse oförminskadt egnat hwarandra i ömsesidigt utbyte, enhälligt förena sig med ridderskapet och adeln och i likhet med denna, nu såsom alltid, då det gäller tronens och fäder: neslandets betryggande; förblifwa orubbligt i fin föresats att blott befrämja statsåtgärder, hwilia funna wara i öfwerensstämmelse med de begge ftåns tens principer om rättwisa och klokhet. Eniabet ger styrka. Låtom of, högwördige herrar, efter häfdwunnen fed räcka hwarandra hans den och gemensamt söka förswara fäderneslandet för det slag, som det sjelf i feberyra söker tilldela sig. Wårt eget tillfredsställda samwete skall, wi weta det, blifwa mår enda tack; men då i en frame tid kommande slägten skola läsa de ännu oskrifna olaten i Sweriges historia, sktola de fälla dom och säga, att då Swea år 1863 stod med ena foten öfver det gapande brårdjupet, war det presterskapet och adeln, hwilka ensamma med faft och omutlig hand fattare henne uti purpurmanteln och ryckte henne från branten af fin undergång!