nu bliswit få kringsturen, att Han ej wille nirs ne inlata fig på detta ledsamma förhållande. som nu wilja löpa i wäg med detta förslag, de fält ta ej på hwad som är rätt, de uppfatta det rätta på ett konstladt pitt. Rej, representationsförslagets nödwändighet äv ej inskrifwen i wåära hiertan, utan det är repr esentatiensreformens nöd wånrigbet, som der är inristad, och för den, mina herrar, böra wi kämpa, men förflaget böra wi be tämra. Om adeln framlägger ett förslag, få fö rebrår man of derför, detta är voc inkonseavent: man will taga från of mår af förfädren ärfra rätt t, och man glömmer att förfädren woro de fom beningo ret fel att de då sutto på detta rum. Be sinnen noga, mina herrar, att om wi antaga före slaget och detta sedan slalle ffinn. tas wara illa gjordt. ifall det stulle leda of till Danmarks olyckliga ställning — vå funna wi ej ändra of mera, då kunna wi blott påminna oss den store tonunzens ord: Den dag wartder kommande då J skulle wikja aräfwa mig upp ur mullen. M. h. det är blott ati sätta oss knifwen på strupen, det ar bara en manöver med talet om förslagets oafwislighet, fruns den är ännu ej inne. Situationen är således ej få farlig fom man will låta påskina. Man har sagt att atelu måste ge sitt bifall annars skulle den råka i en swår ställning till folket, den skulle ej bli wald till de nya kamrarne. Talaren wille då förklars, att han skulle anse det för eu stor olycka om den stulle wäljas blott för konsiderationers Hull. Witare har man sagt att wi skulle förlora för troendet i wåra hemorter; förhallandet, trodde tal., skulle just bli det motsattta, man skulle akta och ära de adelsmän som rösta efter sin öfwertygetse — hwilket jag naturligtwis antager att alla göra. Tal. ämnade ocksa ej dagtinga med sin öfwertygelse, utan röjta mot det hwilande förslaget. Hr O. v. Knorring talare emot af fruktan för parlamentarism, åberopado D Danmarks exempel. Friherre Bildt jade fig wäl betrakta frändsres presentationen med sonlig wördnad men tiden har blifwit de gamla formerna öfwermägtig. Allt theeretiserande wore numera öfwerflöd igt; frågan är praktisk och ställer sig så: är det för det allmänna bästa nötigt, att förslaget nu antages, och denna fräga wille han beswara med ja. Friherre Sprengtporten ansåg förslagets brister lätt kunna framreles afhjelpas. Jngenting winnes genom ett uppskof men mycket tan förlorasAdelns mission nalkas sitt slut, men dess medborgerliga ställnin) skall qwarstå orubbad. Med glärje återlemnade han en rättighet, fom numera ej till hörde honom utan swenska folket. Erc. Jhre talade mot förslaget såsom alltför remokratiskt. Hr de Mars röstade ja på grund af fin mångs äriga erfarenhet fom rifsragsman. Jntet annat förslag har utsigt att gå igenom utan ett från lenungamagten utgänget och af follet omfattadt. Så war fallet med det ifrågawarande. Hr Lövenborg talade för bifall. Kammarherren N. Tersmeden började med att begära proposition på afslag. Det gällde för adeln att wärna om konungamagt och färernesland. Tads late starpt tenungens rådgifware och ansäg äfwen att fortna tiders konungar skulle hafwa mött fina råtgifware med ett bestämdt tillbatawisande, i fall de wågat föreslä honom något sådant som tet hwilande representationsförslaget. Frih. Klinkowström wille skärskåda pilten i waggan och wisa, att han war missbildad. Förs slaget skulle tillintetgöra konungamagten, föranleda striter inom och förwecklingar utom laudet samt utplåna adeln. Det hwilade på två lerfötter, mynt wärdet och ber willningsjörertningen, hwilkas tillför litlighet han sötte bewisa genom en detaljgranskning af förslagets paragraser. Grefwe P. ve la Gardie och hr P. MR. Tersmeden talade för den sednare i ett längre anfös vante. i hwiltet han mångsidigt belyste re gjorda anmärtningarne. Sist talade grefwe E. Leijonhufwud emot förslaget, som will degradera areln och lägga mag ten i medelllassens händer. För tisdagens belatt funna mi ide förrän 1 nästa n:r redogöra. Wi anföra endast hwad förste hofjägmästaren Tornerhjelm yttrade. Han förklarade fig ämna rösta för förslaget, och det i frimsta rummet af unionella skäl och med afseende på förhållandet till brörrarifet. Huru hänligt man än må från en wiss sida tala om opinionsyttringar, få wore ret för talaren rod ingen litgutig fat utt förfloget har nationens sympatier för sig. Det answar, fom riddarhuset skulle draga öfwer fig genom att förkasta retta förslag, wore mycket stort, så mydet större, som man dragit försorg derom, att aveln äfwen skulle få bära answaret för pretestänret, ehuru den i sanning hade tungt nog att swara för fig sielf. Talaren egnade slutligen nä Ira afstersord åt den olitista sida, som han under nun följd af år tillhört och från hwilten fojterlandginslan nu manade honom att ilja sig. Om Ousdagens debatt wet man endast, att på udlL ot ÅeÅMaget UL sttttttedo tttttädttht wttrsttieeteöc!. Talaren påminte om Danmark, der tonungamagten