Helsingborgs-Posten – 9 december 1865, sida 1

wudstaden. Ett sernare försök att ånyo anknyta underhandlingarne strandade sullkomligt. Omedelbart efter det presteståndets beslut blifwit genom telegrafen bekant här, affyrades fer mid ham nen placerare kanoner, och mänga minuter dröjce det ide, innan skarpskyttms misikkorps drog igenom gatorna. Straft före HH. fer aftågade stater och korpser jemte öfriga samhällsmedlemmar i en mil: rig procession. företrärd af musik och talrika fanor och standarer, till kyrtan, fom war vift ihunines rad. J tet öfwerfyllda templet skallade den sköna dsalmen: Höga måjestät wi alle, 5—7 verfarne, och wid psalmens slut beträrte kyrkoherden Witt predikstolen. Wi lunna endast med några ord antyda gången af hans stämningsfulla föredrag. J ögonblick af ett folts lif, då ingripande handlingar öppna blicken mot stuntande titer, genomströmmas samhällsmedlemmarne af behofwet att gemensamt tolta inför Gud fin glärje, fin smärta, sina förs hoppningar och farhågor. Då wisar det sig, att Herrans ord: 7Det är icke godt för menniskan att wara allena gälla ej blott familjen utan famhils tet. Detta religiösa behof manar oemotständligt att böja tnå för Herrans godhet, till och med Qviflaren gripes af en aning att en högre hand leder menniskornas öden. En dag af diup betytelse för Swea land har i dag randats; ven skall mer än tillfälliga segrar, utkämpare på fremmande botten, och gräsliga nederlag ingripa i wår nations innersta lif och utwecklingen af detsamma. Tusenden ha infunnit fig att tacka Gud för ven, fom man hoppas, lycliga utgången af en angelägenhet, jom i femtio år syssselsatt foltet. För vem wille talaren framlägga sin uppfattning af wår nationella ute wedtings gång. Derefter följre en fort men bes tecknante framställning af ven swenska författningshistorien. Talaren wisade, huru behofwet af res form sa smaningom utwecklat fig. J länga tider sölte man en form för ret nya innehållet i folir merwetantet; wåra dagar war det förbehältet att lemna swaret genom ven författning, fom i och med tenna dag blifwit lag. Denna författnings företräde framför ven närmast föregaende bestär i dess inre fans ning och renhet. Den är sann, emedan ren gruns dar fig på rättwisa och förtroente sasom de gemen samma häfsrängerna för foltets inre samwertan. Swarje sjelfjtänrigt räntante tan mi utan ne sträntnina of tlasser, uppsöta förtjensten oc Tug linheten ehwar den må förefinnas och unter wil: fen form ven än må göra fig gillande. Men ver rättwisan är, der är oc endrägten och de nna sats tog talaren till utgångspuntt för fin widare frames stäuning åberopante terwid Davits 133 psalm om Byövers enträgt. Den broterliga endrägten, fare talaren, är wilkoret för sotiels sanna lifsute weckling; ven skall icke förblandas med den slöa litgiltighet, hwarmed egennyttan går förbi dagens tora frågor, ven är heller ide någon sla fwisk ef: tergifwenhet för andras åsigt, utan fastmera en utweckling, fom tommer af det frimoriga frame ställandet af hwars och ens tanke. Endrägten är rejultatet af meningarnes sammanstöt, af jannin gens allsidiga framläggning. Den enslilte skall wisserligen ide lägga band på fin åsigt — fonnins gen bar många sidor — men han stall böja den under den gemensamma, ty ren samfällda förenins gen af te enslilta frafterna betingar ret helas utweckling. Den enstiltes och samhällets framit: stricante stå i nörwändig wexelwertan till hwarandra. Gär ten ene framåt, så gör det äfwen den andre, och omwändt. Der endrägten lefwer, fortfor talaren, der skapas nya former för samhallslifwet. Men i i ren ljusa och glada boning hwilten wi under arbete tilltämpat of, tänta wi med wörmdnad tillbala på det låga sädernehemmet, der wi sesurats — teck, ingen öns star fig tillbata till den anspråtslösa hydtan med sitt sparsamma ljus. Slutligen e iunrare talaren om, att endrägten wisserligen är wilkoret men ide grunden för samhällets lifsutweckling. Gun ren är af högre art — den gudomliga kärleten, som werkar endrän:::. TLill all god gåfwas nit: ware skela wi wända of med tacksamhet för det förflutna och bön för det tilllommande. Mycket