verkan. Utom det, att den förvandlade insurgenternas mod vill full tillförsigt och garanterade dem vissheten om det slutliga asgörandet till deras fördel, hade den till följd, att en mängd hittills obeslutsamma ibland Skottarne numera kommo till det fasta beslutet all följa Carl Edvards fana. Så växle hans lilla här inom få dagar till dubbla antalet, och man kunde nu tänka på all indela den i regementen och införa en viss militärisk ordning. Till och med något rytteri organiserade sig, och ett par från Engelsmännen tagna fällstycken bildade åtminstone en början till artilleri. Blott på elt började man snart helt och hållet lida brist, och detta någotsom i hvarje hrig visat sig såsom det nödvändigaste, nemligen penningar. De summor, prinsen medfört från Frankrike, voro icke stora och redan längesedan slut. Uvarilran skulle man nu bekomma de medel, hvilka nödvändigt fordradas för bestridandet af kost för den lilla hären, om man icke allt sörmycket ville falla landet till last och derigenom bringa innevånarne mot sig? Den sammankomst, prinsen för detta ändamål höll med sina förtrogne, hade blifvit utan resultat, ty trotts all sin beredvillighet kunde höglandets fattige lairder icke skaffa några penningar. Ålven Ullrik Crawford och Allan Glencairn hade bevistat denna sammankomst, utan att likväl någon af dem sagt ett ord dervid, emedan de, såsom de Yyngste, icke trodde sig hafva rättighet dertill; men nu, då rådplägningen var upplöst fattade fattade Allan sin vån Ullrik vid handen och förde honom alsides. Ulrik-, sade han, dg har en ide, genom hvilken jag möjligtvis kan skalfa prinsen de nödvändiga medlen, åtminstone för en vecka: men då min plan ganska väl kan gå sel, så ville jag icke gifva den till pris i sammankomsten-. och hvari består den då? frågade Ullrik, temligen misstroget skakande på hufvudet. ÅJag pill pantsätta milt baroni åt den, som gifver mig tiotusen pund derpår, svarade Allan i afgörande ton. Men hvem sksll då försträcka dig det? ropade Ullrik: