Helsingborg den 5 December. Det första busskap, fom nått of från hufwudtaden under de betydelsefulla dagar, som inledtes ned gårdagen, innehöll endast hwad man på förs hand kunnat beräkna: bondeständet har antas vit det hwilande representaticnsförslaget med acklamaton och borgareståndet efter on fort debatt med 60 röster mot 5. Ut: gången inom ve öfriga twenne ständen anses icke blifwa känd förrän i morgon. Jnom ridderskapet och adeln beror allt af vebat: ten och derwid twifwelsutan främst af det mottar gande, det konservativa metförslaget kommer att röna. Föga har Hittills transspirerat rörande detta wert af grefwarne Eric Sparre och Henning Har milton, men det lilla man erfarit är tillräckligt för att slämpla tet fom rörfött. Det lider af ett mi sendtligt fel: det kan icke winna förtroende. Man misstror ten afsigt, fom framkallat det och betwij: lar tess företräte framför vet tungliga. Dess enda rol blir derföre ven att bilda fanmanhällningse runkten för te konservativas motstånd mot det his tande förslaget, och sannolitt är det enkom tillfommit i denna assigt. Det liv den inffrift för tills fället på reformfiendernas fana, hwillen hr Brafel ännu för några dagar feran fare fig salna. Man besinne endast: pä riddarhuset stöter det emot den betydande minoritet, fom röstar ja till det tongl. förslaget: hos prefterna är ret, på grund af re bestämmelser, som det antagligen innehåller om en ännu mera utsträckt walrätt till andra kammaren, föga egnadt att winna åtminstone något större anz hang; stlutligen: borgare och bönder hafwa ens hälligt — på 5 när mom det förra ståndet — beslutat att motsätta fia hwarje modifikation af det hwilande förslaget. Sör det Ommilton-ESparreska förslaget fan sälunda endast pårätnas en mapp majoritet hos adeln och en twifwelattig sådan hos presterna; det jår fiender i alla stånd och wänner entast i twå, under det omwändt det kongl. förs slaget räknar wänner inom alla ständ men fiender endast i twå. Under fårana förhållanden, huru är det tänkbart, att förslaget skall funna blifwa hwilande och den nuwarande minifteren twingas att lemna platå för en minister Hamilton Eparre? Wi wilja icke såsom ofta blifwit gjordt i dessa upprörda tider lägga den lumpna cgennyttan till grund för den reformfiendtliga rivdrarhusmajoritetens motstånd mot det Mvilande reprefentationsförslaget utan fast heldre tro, att omsorgen för det gemensamma fäternesdlandets bästa föreswäfwar vem lika wäl som teras politiska motståndare. Men förhållandena äro un såtana, att de som afwislig pligt älägga hwarje enskilt och hwarje parti att wisa samwetsgrannhet i medel och handlingssätt. De fom wilja framlägga ett ändringsförslag, äro mos raliskt berättigade tertill endast för få widt de sieljwa äro öfwertygade om att deras förslag har werklig utsigt att winna jeger; allt annat faller under intrigens kategori. Det är möjligt, att representationsjörslagets motständare anse fig handla i fitt fosterlands intresse, genom att fitta en po litisk intrig i seen, men wisst är, att de i sådant fall handla under inflytandet af en missförstård pligttuppfattning; der intrigen widtager såfom enda återsitående medlet, ter borde ockjå wara motjtåndets gräns. Till det sista älska wi derföre att tro, att det fongliga jörslagets motständarc efter debatternas slut och sedan de funnit, att hwarje motförslag är wanmägtigt, skola draga sig tillbaka, ins seende det på en gång farliga och förhatliga att stå u liten flod emot ett folk i segrande öfwertygelse. Ty segren är wiss om också ide nu. 0 . ND —