Helsingborgs-Posten – 1 december 1865, sida 2

kunna verkställa sin landstigning. Ilär i dessa vilda, bergiga ödemarker hoppades han, att hans anhängare tättast — dolda för det regerande partiets spejareöga — skulle finna tillfälle all samla sig. Men i den sednare punkten bedrog han sig, såsom vi redan antydt, fullkomligt, ty, utom de två omnämnde herrarne jemte deras tjenare oca vasaller, hade ingen infunnit sig för alt helsa honom, och ännu mindre var redan en här organiserad för honom, med hvilken han hade kunnat begynna salttaget mot Engelsmännen. De förnämare och mäktigare bland de Skottska lairderne uteblefvo utan undantag, och hade besvarat hertigens af Rothsay uppfordran att ställa sig under hans fana antingen med undskyllningsbref, eller också enligt den grundsatsen: -intet svar är också ett svar-, alls icke låtit höra af sig. Hvad nyttade det nu den unge eldige Carl Edvard, att det lyckats honom landstiga i Skottland? Hvad nyttade det honom, att han af sin fader erhållit fullständig sullmakt att uppträda som prins-regent öfver det eröfrade konungariket? Denna eröfring stod nu ännu mera i vida saltet, än före hans afresa från Frankrike, ty at de tusende trogne, på hvilka pretendenten räknat, låto blott ett par dussin se sig, och alt med dessa allena anträda ett tåg mot Euinburg, skulle naturligtvis hafva varit vansinnigt! Sålunda handlade det nu om frågan: Åsramäteller tillbakar! På -tillbaka-, d. v. s. återinskeppning till Frankrike, yrkade de sju herrarne, hvilka med Carl Edvard öfversarit kanalen, och samma språk förde också lairderne, Macdonald och Macleed jemte de fleste öfrige närvarande. Blott den unge pretendenten instämde icke, utan påyrkade -framätunder alla omständigheter. Han ville heldre dö, än pålasta sig åtlöjets och seghelens eviga förbannelse. Eler huru? vore det icke fegt och löjligt att komma öfver till Skottland för att förvärlva sig en thron, och åter inskeppa sig, utan att ens hafva dragit värjan derför? Sålunda använde han all sin vältalighet för att vederlägga de andres åsigt, men förgäfves. De ville icke med öppna ögon störta sig i sorderlvet, och förblefvo