Helsingborgs-Posten – 1 december 1865, sida 2

derföre vid sin vägran att gå med prinsen sramåt. Tärar af blygsel och vrede kommo den sednare i ögonen, då han såg huru han slutligen blef tvungen alt gifva efter, ty hvilken annan utväg blef honom väl öfrig? Men se i denna stora nöd kom plötsligen en hjelp, på hvilken han icke mer vågat räkna. Denna hjelp bestod icke i någon hjelptrupp af några tusen man, utan tvärtom blott af två unge min, hvilka i största skyndsamhet kommit dit: men de underrättelser de unge männen medförde, voro af sådan beskaffenhet, att prinsen. numera genomförde sin vilja. Välkommen, Crawfiord, ropade Carl Edvard i den gla— daste öfverraskning, då de båda unge männen inträdde i den enkla bondstugan, i hvilken krigsrådet hölls. Tusen gånger välkommen, ty jag trodde dig redan förlorad, emedan jag så länge icke hörde af dig. Mina herrar lairder och bundsförvandter, jag föreställer för eder här min trogne vän och foslerbroder Ulrik Crawford, som redan för två månader sedan har ankommit till Skottland med hemliga uppdrag för mig, och som nu ganska säkert medför vigtiga underrättelser. Du ser blek och angripen ut, dyre vän; helt visst var du sjuk eller sårad, ty annars hade du säkert varit den förste Här; som helsat mig efter min ankomst till Skottska jorden. Eders höghet har gissat alldeles rätt, svarade Ullrik Crawford, i det han böjde ett knä för prinsen; Sett nära nog: dödligt sår bar fjeltrat mig på sjukbädden, från hvilken jag nu är uppstånden, för att alldrig mera lemna Ers Höghet. Likväl skulle ni säkerligen alldrig mera sålt se mig lefvande om icke min vän, sir Allan Glencairn, hvilken här står för Ers Ilöghet. med uppoffring af sitt eget lif, hjelpt mig. Allan Glencairn såg, liksom Ulrik, ännu ganska blek och mager ut, men den återvändande hälsan lyste ur hans ögon då han bragte prinsen sin hyllning. Kungliga Höghetf, sade Allan, då Carl Edvard, vänligt räckte honom sin hand, jag är ingen af de anseddaste och rikaste af landets baroner, men något inflytande äger jag dock och äfven ett par hundra underhafvande, som följa mig, hvart