Helsingborgs-Posten – 28 november 1865, sida 3

ut? frågade jag, fom hade swårt att tänka mig, hwem fom wid denna tid på dygnet hare något att säga mig. Hon är ung och wacker, fer myc fet blef ut oh talar franska, swarade han. Jag gif ut i det yttre rummet. Straxt inom dörren stod en ungdomlig, qwinlig skepnad lutad öfwer ryggen till en ländstol och med förtwiflan målad i hwarje drag. Hon såg ut som den personifierade sorgen. Wid ljudet af mina steg for hon upp, så att schalen, som hon kastat öfwer sig, föll ned; hon kom hastigt emot mig. Hon tog min hand, nämnde mig wid namn och utbrast med bäfwande stämma: Ssjelp mig, hjelp mig för Guds skull! Detta owäntade besök, hennes hela uppträdande, hennes skenbara bekantskap med mig, allt bidrog att förwirra mitt minne, och jag stod ett par fer kunder och stirrade på det bleka, wackra ansigtet, öfwer hwilket håret fallit ner, innan jag tunde fatta mig och återkalla i minnet, att jag för kort tid sedan sett henne i spelsalen och till på köpet specielt lagt märke till henne. tet er, jag ber, inföll jag, och war god och underrätta mig om på hwad sätt jag fan wara er till tjenst. Jag har ide tid att taga platå, swarade hon haftigt. Min Gud, hwad har jag gjort! ute brast hon derefter plötsligt och såg fig förwirrar omfring. Dock, det är mitt sista hopp. Jag wet, hwem ni är .... jag har flera gånger fett er här i Wiesbaden .... wi bo i samma hötel.... veraf känner jag ert nanm. Jag observerade er i afton mid spelbanlen, der jag war med mina förs äldrar.... Ni såg Honom fpela och förlora allt han är förstörd, ruinerad .... ja, en olydlig mennista. Jag emottog ett par ord af honom, han önskare föga mig ett sista farwäl, innan han gjorde slut på sitt usla lif, och jag störtade ner .... Han måste räddas och ni fan hjelpa mig! mywad önskar ni, att jag skall göra ? mf är rik .... Ni har åtminstone nu wunnit en liten förmögenhet .... af mig penningar. Jag älstar den olycklige, fom ni i afton har fett bort spela ven sista Återftoden af hwad han egde. Mina föräldrar hafwa för länge sedan wägrat sitt jams tycke till min förening med den lättsinnige, och hos dem kan jag icke wänta att finna någon hjelp. Jag står ensam; jag såg för ögonblicket ingen ans nan utwäg än att wända mig till er, och ni skall icke swika mitt hopp eller missförstå min säkert myckt oöfwerlagda handling. Här stadnade hennes ström af krampaktigt utstötta ord, och hon såg bedjande på mig med en ängslig blick. Ehuru icke synnerligen gammal till åren, war jag dock gammal nog i erfarenhet för att inse, att jag icke hade för mig någon af de många bedragerskor, fom genom alla möjliga fons ster söka att locka penningar af den lycklige jpelar ren och alltid flockwis finnas samlade i spelsalarne. Hela hennes wäsende ingaf förtroende, och jag bes flöt att få widt möjligt hjelpa henne, trots hennes owäntade och öfwerraskande begäran. Jag tog min pemingpung, fom war wäl späckad för resan, och gaf henne ven. Jag hade, fom sagdt, wunnit myc tet för tort tid sedan. och vehntom wäckte den unaa förwiflade flickan i hög grad mitt intresse. Hon grep den hastigt. -Tack, tusende tad, ni Handlar wackert och ädelt, och det utan att känna mig, fade hon och trydte min hand. ÅFör ögonblicket tan jag ide säga er mitt namn eller något närmare om mig sjelf; om lyckan ide swiker mig, fall ni en gång få meta allt och blifwa återbetald vet lån, ni få ädelmodigt lemnat mig. Mottag emellertid den försätran ins nan mi skiljas åt, att ni har räddat ett lif, ia kanske twå! Hwarthän reser ni? JIM Wien. Ni fall höra af mig. Farwäl! Men önskar ni ide mera penningar? Hwad har ni i finnet? mYUtt fpela! swarade hon och for ut genom dörren. Jag stod Linge och grundade öfwer detta besynnerliga möte. Jag kunde icke äterkomma från min förwäning öfwer den unga flickans uppförande och exalterade ord och rycktes ur mina betraktelser först då min betjent inträdde och underrättade mig