Helsingborgs-Posten – 28 november 1865, sida 3

om att allt war färdigt för afresan och att det mar på tiven att begifwa fig af. Min wagn körde tätt förbi spelsalens upplysta fönster och jag såg folk innu röra sig derinne. En manlig skepnad gick i feberaktig oro af och an derutanför; jag trodde mig igenlänna ten unge mannen från förut i af ton och försjönk ånyo i hwarjehanda gissningar öfwer det passerade och den ändtliga upplösningen af detta mitt nattliga äfwentyr. Twå dagar efter min ankomst till Wien mottog jag bland andra bref på postfontoret ett, som war dateratt Wiesbaden och innehöll en wexel på ett större belopp jemte ungefär följande ord, skrifna af en qvinlig hand: Allt lyckades! — Jag är lycklig och tackar er tusende gånger! Wi återses säfert en gång, och ni skall då erfara allt! Ånnu hade jag ingen nyckel till gåtan, oh först flera år derefter, Då mina tankar längesedan uppa hört att sysselsätta sig med äfwentyret i Wiesbaven, blef min nyfikenhet tillfredsställd. Bland en packe bref och dokumenter, som min broder en gång sände mig från Wien till Paris, hwarest jag vå för tiden uppehöll mig, fick jag åter en biljett, hwars innehåll Åter upplifwade minnet om mitt äfwentyr. Jag anmorcates att i händelse jag en gång stulle tomma till Frankrikes hufwudstad af lägga ett besök i Rue du Bac på ett mydet noga betednadt ställe, der tacksamma wänner wäntade nig. Brefwet war undertecknadt Grefmwinnan de C., och jag skulle warit alldeles ur stånd att förstå meningn, då namnet war mig obekant, såwida icke jag funnit ännu en rad, ytterst fint strifwen längst nere på sidan: Man spelar icke roulette som Wiesbaden. Naturligtwis ffyndade jag dit, infördes i en elegant wåniug af en gallonerad betjent och wäntade med otålighet efter att hafwa sändt mitt kort in till frun i huset. Cn dörr öppnades snart, och en dame i rik toilette skyndare mig till mötes. Jag igenkände straxt den förtwiflade spelerskan, som jag en gång hade hjulpit. Hon tryckte min hand och utbrast glad: Åå, ändtligen fan jag riktigt tacka er! Wi satte of, och i en fart war jag inne i hela ven mysteriösa historien. Före wårt möte i Wiesbaden hade ven unge grefwe de C. anhållit om hennes hand, men då det war kändt, att han fört ett mycket wildt lif, have hennes fader endast på wissa milfor gifwit sitt samtycke. Han, fom sielf tillhörde en god familj oc) war rättftaffenheten sjelf, önskade att någon tid skulle förflyta, ine nan förbindelsen definitivt uppgjordes. Genom att wika för sin lättsinniga karakter hade emellertid den unge grefwen störtat fig i nya förlägenheter. Hennes fader hade blifwit förbittrad, nekat honom tillträde till sitt hus och rest bort med henne och hens ned moder. Grefwe de C. have följt vem, ett häftigt sammanträffande emellan de twenne männen have egt rum i Wiesbaden, och grefwen hade fom en ursinnig störtat fig i en hwirfwel af utfmäfe ningar. Han hade på kort tid förstört hela återstocen af fin en gång stora förmögenhet, och han spelade den afton, då jag såg honom, med en summa, fom han lånat på sitt hedersord. Komplert ruinerad, hade han beslutat att göja ända på fit lif och mepdelat benne sitt beslut, och hon hade tå fått ven förtwiflade idden att antingen rädda ho nom, åtminstone ur den pinsamma ställning, i hwilten han för ögonblicket befann fis, eller dö med honom. Hon hade talat med honom samma afton, inbillat honom, att hennes fader försträckt henne penningar, och i sitt exalterade tilljtånd hade hon beslutat att försöka fin lyda wid spelbanken. Mer ban den unge mannen wäntade utanför, hade hon spelat — blindwis som en förtwiflad; men den nyckfulla lyckan hade warit henne gunstig; hennes guldstycken hade swällt upp till ett litet berg, och utan att bry sig om mängdens förwånade blickar hade hon plötsligt sprungit ut med sin skatt, för att öfwerlemna den i den unge mannens händer. Denna aftons qwal, det bewis den unga flickan lemnat på sin allt uppoffrande kärlek och det förfärliga slut saken få lätt kunnat få, werkade få grundligt på den unge mannen, att han från dett a ögonblick bröt med sitt tidigare lif. Det lyckades efter hand den enda dottren att blidka fadren, som dessutom blifwit djupt ffatad wid tanken på, huru