Helsingborgs-Posten – 24 november 1865, sida 3

sin nyfikenhet, industririddare af alla slag och en mängd ramer af olika ålder och skönhet, hwilka likaledes kommit för att se, om ej fru Fortuna stulle få ven ideen att offra på vem litet af sitt ymnighetshorn, i hwilken skepnad det än månde mas ra. De gröna borden i re praktfulla salarne mos ro alltid besatta från det ögonblick då banken öppnades och ven anställde embetsmannen hade tillfett, att den faftjtälloa summan blifwit uppräknad, ech tills den timma slog, då guldet upphörde att rulla för ven natten. När man förjta gången bes söter en spelbank, har man sitt nöje redan af att följa med ögonen hwad man har för fig, utan att sielf taga del i det animerande tidsförrrifwet. Man förwånas öfwer den färdighet, hwarmed re tjenjtgörande tasta guldstyckena omkring till höger och wenster, öfwer deras utomordentliga uppmärffams het och jnabbhet i att afgöra resultatet af ett spel; men i hwarje ögonblick aflösas de också af andra för att samla trafter till deras ansträngande arbete; man kan alltid med intresse studera de talrika fvsionomier, fom i spänd wäntan äro grupperade kring det gröna bordet, och börjar man wäl sjelf att spela, har man hundrade upptädter att göra. Som flerårig gäst på dylika ställen war allt detta gammalt för mig. Jag hade omwerlande wunnit och förlorat få stora summor, att jag för länge sedan öfwerwunnit den första ungdomliga nervositeten wid att antingen fe guldstyckena dim på ner framför mig eller fe dem förswinna och skrapas in i banken; dessutom äro mina förmögens hetswilkor lyckligtwis sädana, att jag ide behöfwer lägga en liten förlust serdeles på sinnet. J alls mänhet spelade jag med tur och hade jujt under den nämnda saisonen haft lyckan med mig i så owanlig grad, att jag en afton wäckte en wiss fens sation, då jag på bestämd tid intog min plats wid bordet. Jag anmärkte, att man ftötte på hmwarans dra och petade på mig; en klunga folt samlade fig straxt bakom mig, oh ett par af desfa eleganta damer med mera wälklingande namn än organer, som alltid finnas wid hwilkensomhelst spelbank, stubbade fig fram i min omedelbara närhet för att wara redo till ett litet lån eller också för att i ett lämpligt ögonblick utan widare göra påhelsning i min gulthög; sådant hinder ide få sällan, och man mäste beständigt hafwa ögonen på hwar och en finger. Jag gjorde en insats och wann, lät det hela blifwa ståente oh wann åter. De skrockfulla — och sådana finner man der ofta — gjorde liksom jag, och de praktista spelarne drogo fig tillbaka, få snart lyckan warit dem bewägen. De äro de wärsta kunder en spelbank kan hafwa. Dessa kallblodiga, gamla karlar, fom länge iakttaga spelets gång och lemna salen, få fort de wunnit fin Nas poleon dor, äro ide wäl sedda mid de gröna borden; man har till od) med berättat mig, att bans fen föredrager att straxt betala dem en liten summa, mot det de alldeles afhålla sig från att spela, och att ve på detta fött hafwa en maklig utkomst. Jag fortfor att spela och wann mycket; lyckan gjorde mig öfwermodig, jag liksom utmanade henne, men förgäfwes. Guldstyckena fortforo att regna ner omkring mig, och med fyllda fickor reste jag mig för att gå hem, ehuru ännu ett par timmar återstodo, innan lokalen stängdes. Men jag war trött efter en ansträngarde utflykt under dagens lopp och hade beslutat att resa redan fams ma natt, emedan jag nödwändigt mid bestämd tid ffulle möta min bror i Wien. Innan jag gid, faftade jag emellertid en blid omkring mig oh blef slagen wid anblicken af en ännu temligen ung man, fom dödsblet och med ftirs vande ögon följoe spelets gång, medan han med darrande fingrar gjorde fina insatser. Jag hade förut nog bemärkt honom och ofta fett den obarmhertige eronpiern förminska hans guldhög men jag hade sjelf warit för mycket upptagen för att rätt iakttaga honom. Jag blef ftåendre. Han spelade fom gällde vet lif eller död, och hela hans själ war med i spelet. Otur hade han, wann han någon gång emellanåt en fumma, få lät han den blifwa stående, och wid nästa omgång såg jag så det hela förswinna i bankens sdalg. Han är dömd til undergång, tänkte jag, och vet skall ide förundra mig, om jag en af dagarne får läsa om honom i OA0 Q —— — u, som man kan tänka sig, höljd i en allt grå