Helsingborgs-Posten – 24 november 1865, sida 2

hämtat sig så mycket, att han kunde stödja sig vid sin väns sida. I sjelfva verket sågo sig nu de båda unga männen plötsligt omringade af väl ett dussin beväpnade, som utan att säga ett ord begynte angreppet och Ulrik Crawford hade således haft ganska rätt, då han för en stund sedan påstått, att deras följeslagare blott uppskjutit detta andra anfall, till dess de fått vidare hjelp. Så stor för öfrigt öfvermakten var förlorade de angripne icke destomindre hvarken modet eller besinningen utan fortforo att försvara sig med en kraft, som blef forderf för mången af deras motståndare. Slag föll på slag, hugg på hugg, så att man skulle kunnat tro, att hvar och en af de båda riddarne haft fyra armar. Men i längden kan de naturligtvis icke hålla ut denna olika kamp, redan blödde båda ur djupa sår, och deras krafter började försvagas. -Gifven er, så vill jag skona edra lif.s skrek mordbandets anförare till dem, då han såg huru illa tilltygade de redan voro. För att bringa oss på schavotten, hånade Ulrik Crawford i det han riktade ett hugg mot honom. Återigen uppblossade striden, och om möjligt med ännu större hetta än förut; men nu syntes ändtligen lyckan vilja afgöra emot Allan och hans kamrat. Hela klippans plattform var nemligen som öfversvämmad med blod, det föll sig derföre svårt att skaffa sig en fast ståndpunkt. Då erhöll Allan en pikstöt i ena benet. Han vacklade och föll, och i samma ögonblick borrade en af hans motståndare sitt svärd i hans bröst. Den har jag gett, jublade bofven med en triumferande blick, men hade ännu icke talat ut, förän man hörde knallen af en pistol, en kula susade genom luften, och som träffad af blixten störtade mannen baklänges ned från klippan, för att aldrig mera stå upp igen. Iurra, här äro vi, ropade en kraftig stämma. Lhållen ut, mina tappre gossar, hållen ut blott en sekund, så ären i räddade!