Helsingborgs-Posten – 24 november 1865, sida 2

varianterna. Men hr Hedström Har icke kunnat det, och mi mäste således antaga, att denne Handts werfsklubbens tforyfe stäår på den naiva ftändpunts ten, att han ide fan känna igen fina egna tankar, då han återfinner vem i en annan form. Det war illa af hr Hedström att icke, innan han beslöt fig för att publicera sitt opus, fom utan twifwel kostat honom rätt ansenligt arbete, rådfråga någon bland fina lärda wänner af professorsstaten, bland hwilka som bekant finnes folk, som akta det för en småsak att korrigera den odödlige NRewtond theorier. Men det är en erfarenhet, att män på hr Hedströms utwecklingsgrad ofta nog ega lika myc tet inbillskhet som de ega litet urskiljning. Apor thekaren Riis i lifstiden skulle hafwa swarat med en medlidsam axelryckning, om någon som en wän upplyst honom om rätta halten af hans litterära alster. Låtom oss tänka högre om hr Hedström och tro, att det är sista gången han producerar sig som skriftställare, liksom det, oss weterligen, äfwen är den första. Slutligen ett ord om hr Hedströms tal mid fön dagens fest! Det war ursprnngligen mår affigtatt låta det passera utan anmärkning, för att ide blanda något missljud i den allwarsamma frimning, wil: ten här säwäl fom öfwerallt annorstädes gripit for sterlandswännerna. Meen hr Hedström har welat annorlunda, och wi tweka derföre icke att rent ut säga wärt omdöme om hans uppträdande. Hr Hedström resonnerar så här: Wi hafwa förut ådragit oss löje genom wåra demonstrationer, alltså förbjus ver of erfarenheten att mid detta tillfälle sända nä gon deputation — men omedelbart derpå följer en ny slutledning: En annan sak hade warit, om man ide annorstäres i landet täntt på en dylik opinionsyttring, då hade Helsingborgarne fått uppträda enjamma och i jå fall Hade deputationen warit att rekommendera. — För manligt menniskoförständ upphäfwa dessa slutledningar hwarandra. Menar hr Hedström det ena, så kan han icke mena det andra, utan att göra sig skyldig till en ohjelplig begreppsförwirring. Wi milja derför af höflighet för hr H. antaga, att den första slutledningen endast är en Talemaade, en liten fint för att inbilla werlcen, att han plötsligen blifmit känslig för åtlöje, och att sålunda i den sednare döljer fig hans hjertas innersta tanke. Det är i få fall omöjligt att hysa någon lägre uppfattning af den åtgärd, genom hwilken detta samhälle welat i fin mon bi draga till lösningen af en stor sak, och det wittnar på ett sorgligt sätt om den eländiga egoism, hwilken jmäningom bemägtigat jig de osjelfståndiga offer, fom under en längre tid insupit Handtwerfåklubbens förderfwade luft. Det är demonstrationen för demonstrationens icke satens skull, som ligger hr H. om hjertat — intresset är för honom förbi, då det icke finnes något, som kittlar hans rån lystnad efter uppseende. Hwarje sansad mens niska skall gifwa oss rätt i att denna anda är en dålig och förkastlig, fom förtjenar att gisslas ide blott med löjets wapen. Få re hållas några år ännu, dessa mästare i galna upptåg, så är det fara wärdt, att Helsingborgs namn går öfwer traditionen med samma twetydiga berömmelse fom Telge och dess tokar. På hr Herströms otidigheter mot of och wårt blad förakta wi att swara. Den mid föndanengs uefarmfen malda Foana