Of Dulttadteu; uHPProrct anyo utbrutet. För första gången har hr v. Bismarck stött y metständ hos det parti, som troget stått wid han sida alltifrän hans första uppträdande som själe i det preussiska kabinettet, det adliga junkerpartiet På sednaste tiden har nemligen hela den officiöf pressen i Berlin, understödd af Löln. Act dragit i härnad mot konventionen i Gastein oc provisoriet i hertigrömena och gjort sig omak at bewisa, att den enda definitiva uppgörelse, fom ä möjlig, hertigdömenas införlifwande med Preus fen, snart måjte försiggå, med eller mot Öjterrites mergifwante. Häremot har junkerparticts organ Åreuzzeitung, uppträdt på ett sätt, som bewisar, att partiet icke obetingadt är sinnart att följa Mr v. Bismarck på hans äfwentyrliga operationer. KRveuszseitung will, att man skall i lugn afbida utwecklingen och framför allt protesterar tidningen mot att taga Frantrites goda tjenster i anfpråt för annexionens genomförande. Man har den preussiske monarkens ord på att Preussen icke skall samtycka till Frankrikes inblandning i Tysklands inre angelägenheter. vät wara, att Preussen skulle för sin del winna derpå, men priset wore: Franks rifes utwidgning på Tyfklands bekostnad, och detta gör saken omöjlig. Detta språt i junkerparticts förnämsta organ är ett tydligt bewis på, att Bismarck i de underhandlingar med Frankrite, hwilka han med all säkerhet bedrifwit under sitt sednaste wistande i Paris, öfwergifwits af sina gamla bundsförwandter, hwilka hittills utgjort hans för nämsta stöd, och det är högst sannolik, att han ide wågar på egen hand störta fig in i on politik, fom fan hafwa få widtutseende följder. Grundtanken i SKreuszseitungs resonnemang är, att Preussen ice skall yrka någon förändring i Gasteinerfördraget förr än det lyckats ästadkomma en nära allians med Österrike i alla frågor. Då behöfde man ide fråga efter Frankrikes mening, ifall de båda tyska magterna skulle finna ret lämpligt att göra upp den slesvigholsteinska frågan genom bertigdömenas annerion till Preussen mot wederlag åt Oc sterrike på annat häll. Tidningen fäster uppmärfsamheten på, att det herrffar ett proviforium ide blott i hertigdömena utan äfwen i hela Tyskland, ja i Europa. Jnnan man tänter på att göra slut på provisoriet i hertigtömena, måste man wara på det klara med den wäg, på bwilten man will gå till målet. Twå sådana sinnas. Å ena sidan står en uppriktig, intim allians emellan Preussen och Osterrike, littydig med Tysklands öfwerwäganre inflytande i Europa och sannolikt fredens bewas rande, åtminstone så länge den nuwaranre lejjaren sitter på Frankrikes thron. Å andra sidan deres not wäntar en ny upplaga af det sjnåriga kriget, ned de förändringar, som nutidens werldsjörhålanden medföra. Följattligen är det ide lätt att återkalleligen besluta fig för det ena eller det an. ra. Hwad man för ögonblicket tallar provijos ium, är i sjeljwa werket ide annat än det ännu bestämda wacklandet emellan båda möjligheterna, wilkas omfattande konseqvenser i båda rigtningarne igga i klar dag. Att Krenzszcitung ide orätt uppfattat fwårigeterna för Prenssen att winna Frankrike för hergrömenas annexion, kan man se af en officiös rtitel i La France, som redan genom telegrafen ifwit spridd werlden rundt. Den 16:de Novemit inlate det nämnda franska bladet en allwarlig otest mot påståendet att kejsar Napoleon kulle wa inbjudit hr v. Bismarck till Paris i ändar ål att med honom rärgöra om de för ögonblict brännande territorialfrågorna. Frankrike har e blott fört en ordningens och rättens politif en äfwen wisat sig bererwilligt till degennyttiga poffringar för den curopciska fredens stora inssen. La France kastar en återblick på Svante es bållning alltifrån det orientaliska krriget, för wija, att kejsarens politif städse war fredens, att han hwarken traktat eller traftar efter nås wutwirgning af Frantrikes område eller någon gestaltning af Enropas farta. Meen ffulte aus stormagter hängifwa sig åt ärelystna och af ttyrliga planer, fkulle te heta jemnwigten, så örankrite icke förhålla fig owertsamt mot De se de bef le? des len