Helsingborgs-Posten – 21 november 1865, sida 3

den våra metständare. Icke sant, ni tänker härvid som jag Allan Glencairn?vVisserligen, ropade Allan, jag öfverensstämmer sullkomligt dermed-. -Godt-, sade Ulrik Crawford vidare. Låtom oss således komma till slutet! Af den som visade m,g klippan här som mötesplalts, vet jag, att tvenne vägar föra hit. Den ene är den vanlige, den ene bär öfver de högsta klippspetsarne och skall icke blott blifva svår att finna, utan äfven mycket farliv att färdas för hvarje oinvigd. Men ni, som redan så länge lef-vat i Edinburg, och med den vana vid kroppsöfningar ni tydligen äger, skall icke finna svårt, att på den vägen undandraga er våra fienders vidare anfall. -Jag känner vägen svarade Allan, och tror mig kunna finna den i ajupaste mörker. Men man måste klättra och hoppa mycket, och derför tror jag knappt, att ni med det djupa sår ni erhållit skall känna er stark nog till vägstycket?Om mig är också icke fråga, fortfor Ulrik med fas stämma, jag skulle icke kunna gå hundra steg långt. Min ni måste göra hvad pligten fordrar, och bringa de farliga papperen lyckligt i säkerhet. Och ni vill stanna qvar här? frågade Allan med tillhakahållen andedrägt. Jag vill qvarblifva här och försvara mig så länge jag kan! åtog Ulrik kallt. ;Det skall blifva de skurkarne svårt att öfvermanna mig, ty min venstra arm är ännu frisk, fast min högra är förlamad. Måste jag åter duka under, nåväl, då dör jag en skön soldatdöd, och — och fortfor han med nårzot darrande stämma, säg då till er kusin Constance, att jag dör med hennes namn på läpparnet. (Forts.)