Helsingborgs-Posten – 10 november 1865, sida 4

ten, med hans ställning till prins Albert. Nu, å båda afträdt från skåreplatsen, och ett ord till mnst för sanningen ide längre kan misstydas, kan sect wäl wara på fin plats att wäga äfwen denna sak på rättwisans wågjkål. Det war naturligt, utt den unge drottningens unge gemål under de första åren af sitt wistande här icke kunde tänka vå att wilja utöfwa något inflytande på landets politiska letning, och Whigministeren satt dessutom endast kort tid efter prinsens förmälning qwar wid rodret. Annorlunda gestaltade sig tingen, då efter sir Robert Peels resignation de liberala åter 1846 tommo till wäldet oh lord Palmerston blef utriz fesminister. Lord Aberdeen synes mycket hafwa wårdat sig om drottningens önskningar och hennes gemåls åsigter och råd, men hans efterträdare i embetet, hos hwilken em wiss sjelfmyndighet äfwen gent emot kollegerna i minifteren blifwit en andra natur, kunde ife beqwäma sig till den förut öfliga fogligheten. Dertill kom, att emellan prind-gemåz len och ford Palmerston fanns en wäsendtlig olif: het i karakteren, om oc skenbart grunddraget i bår tås farakter war gemensamt. Båda mworo verjas tila män, men hos prins Albert war det den ide sällan fantisirika men ofruktbara mångsidigheten of em konstnärsnatur, under det hos lord Palmerz ston den grånade affärsmannens praktiska taft if werallt stack fram. Prins Albert hade ett det itez ala drag, fom är egendomligt för den tyska faraf: teven och fom fört hans öfwerlefwande broder till de mest motsatta förwandlingar, och lord Palmer ston hade lefwat för mycket med i werlden och war för mycket engelsman för att i denna rigtning tunna sympatisera med prinsen. Och dock war utrikespolitiken jujt vet filt, ver den kunnige och mils menande tyske furstesonen måste önska att spela en rol. Sannolikt förekommo missgrepp och miBföre stand från båra sidor, wisst är att förhållandet blef allt mera spändt, tills slutligen 1545 äfwen Tysklands angelägenheter blefwo föremål för prat tist politit. Det är bekant, att prins Albert ät: wen i sitt nya färernesland förblef em god tysk patriot och att han af hela sin själ önskade en lycklig utgång åt oden tyska författningsreformen, samt att ingen i sjelfwa Tyskland smärtsammare än han berördes af ven tyska reformrörelsens förolyckande. äfwen här möttes han af utrifesminiz sterns nyktra ästårning och handlingssätt, underz ordnare personligheter bemödade fig att widga tlyfz tan, och refultatet war att ministern råkade i en onåd wid hofwet, fom i hwarje annat än ett ätta konstitutionelt land redan långt förut skulle ledt till ett ministerombyte. Men det är bekant, att i Engaland kronan faktiskt ide fan ur en sluten pars timinister utstöta en enstilt personligen misshaglig worten man, då ett särant beteende skulle hafwa till följd bela ministerens afgång, och sä förblef (ord Palmerston ren illa serde ministern, tills hans sätt att förhålla sig gent emot Rapoleons ftatsstrecr, en sak der han hare formelt erätt, frame tallare en fris, i ret kronan och de öfrige minis strarne gemensamt uppfordrade honom till en vitt: färdigante förklaring, hwilten han war för ftolt att aifwa. Att han efter den tiden twå gånger af drottningen kallades att bilda en ny minister, att herrstarinnan utan betänkande i China-frägan gaf honom fullmagt att upplösa parlamentet, är ett talande bewis för den höga damend fonititus tionella sinnelag, och äfwen prins Albert lärde sig under fina sista lefnadsår att bättre uppskatta wärs det af den honom så olike trogne tjenaren af Cnge lands folt och drottning, men det tidigare miRförz hållandet bildar en ide omistig episod i den ftore statsmannens lif, och att vet, trots så mägtiga hinder och motarbetanden, lyckares honom att blifz wa den mägtigaste man i England och såsom få dan förblifwa till fin död, är ett ytterligare bewis till de många andra, att han war en ftor ftatsman.