Luly Nesshv. Berättelse från upproret i Skottland 1745. (Forts. fr. n:o 89.) Constances ögon hvilade hänryckta på den unge mannen, då han så talade, under det Alice gaf honom en förtrolig vink. Älven den gamla ladyns ansigte förmildrades synbarligen, och det såg nästan ut som hon icke kunde neka ynglingens djerfhet sin beundran. -Ådelt och manligt taladt, som det en Crawford egnar och anstär! återtog hon. Men, fortfor hon efter en liten paus, med ontsäglig sorg i sin röst, -har du äfven betänkt, unge man, hvilket uppdrag blifvit dig lemnadt af din herre? Har du betänki hvilka följder som nödvändigt måste komma af detsammas uppfyllande? Jag kände afsioten med din sändning, så snart jag såg dig, men om du nu gör hvad din herre befallde dig, och om då landets adel efter gammal vana drager silt sväd ur skidan för Carl Edvar, skolad icke då scenerna från är 1715 upprepas, och måste icke ånyo outsägligt elände komma öfver Skotiland och dess bästa familjer? Tro mig, Stuartarnes sak är förlorad, ty det hvilar en förbannelse öfver slägten, alltsedan Jakob IV bar blodig band på sin egen moder. Derföre res tillbaka, min vän, tillbaka till Frankrike och säg din herre, att det vore ärofullare för honom alt nu frivilligt och för alltid assåga sig det han sedan tvingas ait afstå ifrån efter förloradt slag, och sedan han jagat tusende sinom tusende till elände och döden-. Hennes röst blef allt högljuddare, ju längre hon talade, och slutligen öfvermannade henne en sormlig vrede; men just då hon var hästigast, öppnades dörren, och utan att vara anmäld instörtatrle en ang man hvilken tycktes icke mindre upprörd än den gamla lady