Helsingborgs-Posten – 3 november 1865, sida 3

tvingade alla adliga kretsar i Edinburg och Skottland att tala om ingen annan, än just den af dem förgätna och nästan lefvande begrafna enkan. Man erfor nemligen, att hon med regeringens tillåtelse tillbakaköpt det af den segrande dynaslien 1715 konfiskerade och åt en trogen anhängare öfverlemnade baroniet Nessby, jemte alla dertill hörande gods och sloit af den nuvarande egaren för ett ganska högt pris, och att hon dertill skaffat sig elt storartadt palats i sjelfva Edinburg, för alt ånyo föra ett med hennes stånd öfverensstämmande lesnadssätt. Ålla voro på det högsta förvånade och många skakade misstroget på hufvudet; men äfven de otrognaste mäste förstummas, då underrättelsen straxt derpå besannade sig och lady Nessby tog i besdilining sitt palats i Skottlands hufvudstad, för att från den stunden hålla det öppet för den större societeten. Lady Nessby hade blifvit gammal dessa trettio åren, till sill yltre till och med äldre, än hon i sjelfva verket var, ty, ehuruväl hon knappt hade öfverskridit femtiotalet, måste man dock anse henne för en dam af sextio år. De många sorgerna, de långa försakelserna, den ofantliga huslighet, hon sedan en menniskoålder bemödat sig om, stodo tecknade i hennes ansigte, hvilket dessutom vanligtvis bar prägeln af en stränghet och hårdhet, som gjorde att man icke kunde känna sig dragen till henne. Likväl voro inom kort hennes salonger de mest besökta i hela Edinburg, och hvar och en, han måtte nu höra till hvilket parti som helst, skulle hafva ansett sig tillbakasatt, om han ieke blifvit emottagen af henne. Hörde icke den gamla damen till Skottlands förnämsta adel! Visade icke hvarje hennes ord, att hon ägde en klarhet i förståndet, hvilken fullkomligt beherrskade tidsförhållandena! Dertill utvecklade hon ju en glans, som skulle hafva varit obegriplig, om man icke hade vetat, huru länge hon samlat och sparat för att ändlligen vid slutet af sin lefnad ännu en gång kunna uppträda på det sätt hon ända från barndomen varit van. Visserligen kunna vi icke neka, att utan tvifvel tilloppet till hennes mottagningsastnar ingalunda varit så stort, om icke en annan