Helsingborgs-Posten – 3 november 1865, sida 2

egendom. Derföre fanns det då icke få, hvilka ansågo öppet motstånd mot usurpatörerna fullkomligt rätt och billigt, och trodde sig till och med förpligtade härtill. Sådana tänkesätt blefvo, som man lätt kan föreställa sig, på allt sätt understödda och närda af Stuartarne och dom, som med dessa gått i landsflykt, ty den halshuggue Carl den I:s afafxomlingar uppgålvo aldrig hoppet att en gång återvinna sitt forlorade ars. Dessutom fann också Frankrike, eller sasimer det på Franska thronen sittande huset Bourbon sin fördel dervid att beständigt hålla Skottland i ett tillstånd af uppresning, (för alt derigenom hafva i beredskap en ständig hjelp mot engelska regeringen) och närde derföre, åtminstone hemligt, de landsflyktiges förhoppningar så mycket sig göra lät, ehuru det väl aktade sig att öppet framträda och till Stuartarnes hjelp börja krig mot England. Under sådana omständigheter må det derföre icke förundra oss, att året 1715 en storartad uppresning af Skottarne utbröt mot England, hvarvid det handlade om ingenting mer och ingenting mindre än att sörjaga llannoveranarne ur landet, och sätta Jacob den åttonde, d. v. s den fördrifne Stuartarnes ligitime arfvinge på Storbritaniens thron. Pretendenten hade sjelf kommit öfver kanalen och medfört fransk hjelp, hvilken dock till största delen bestod i penningar. Han trodde det icke kunna slå fel, att företaget skulle lyckas, ty största antalet af de högländska klanerna med sina lairder, eller för alt tala ren svenska, nästan alla de jordägande adelsmännen med undersåtarne på sina baronier, hade förklarat sig för honom och tillsändt honom deras folk, väl beväpnadt. Men det oaktadt dukade Skottarne under, såsom vi veta af historien, och upproret blef på ett blodigt sätt kufvadt. Pretendenten, som redan låtit hylla sig som Jacob VIN, (deraf namnet -Jacobiter på de upproriske) flydde undan, boch med honom en stor del af hans anhängare. Icke få deremot blefvo fångne, och pliktade för sin trohet mot det fördrifna konungahuset med död på schavotten, under det tillika deras gods blefvo indragna. Ja, dödsdomar och konfiskeringar hörde då till ordningen för dagen, alldenstund huset Hannover ville ge