Efter tre dagar stod jag åter på samma höid, från hwillen jag först skådat den lilla staden. Då blommade ranlerna och deras doft berusade mig, nu woro drufworna slu-na oc förda inom hus. Bland talen fötte jag de båra mig få wäl bekanta. Det ena läg der, omgifwet af höga lindar, i går hölls der ett förlofningskalas och glädjen stod högt i taket — näsnnsill vågot längre ned lätt igenkänneligt vå fin brera gafwel, lög det andra, ur hwilket wi i dag burit stoftet af den älskligaste warelfe. Jag fom från kyrkogärden. Luitgard låg nu frilla i fin bädd, s(ransad af årets sista rosor. Som en flytt fogel i fremmande land hare hor lefwat Bland mens niskorna, skyggt blickande in i lifwet ur fin egen inre werld, af få förstådd, sjelf ännu mindre i stånd att begriva tingens wanliga gång, olydlig och fremmande bland de fina, till dess en wänlig hand öppnade henne en fristad. Ett wemodigt, rent sinne war bon, halft tweksamt, halft oöfwerlagdt följande en lyckans wink, fom träffade henne under en qwal full period af hennes lif — ac, hon bäfmade till: baka, då hon redan utsträckt handen! För wek att stå emot stormen, gick ban bort just ijamma ögons blick, fom owädret urladdat fig och en mänlig sol börjat wärma hennes hjerta. Hon Hade gjort fig mycket älffod der nere i det gamla gafwelhuset. Men i det hus, hwilfet hon lemnat, war man trots sorgen öfwer henne snart åter redo att njuta lifwets glädje. Helene oc Sewerin måste blifwa lyckliga — tiden har sedermera wisat att de blefwo det. Borqmästarinnan wille efter Luitgards förlust ide genast skiljas från Helene, och hon fallade hens ne redan sill kära born. Att en glädjefest förestod, anade alja i huset, ehuru de ännu få länge behöllo aningen inom fig af hänsyn till förhållandena, fans hända äfwen af medlidande med mig. Ty de mos ro goda och hiertliga mot mig, ehuru utan några ord. Helene och Sewerin hade warit medlare. Och då kärlek sjelf gör fig till talman för kärlek, Huru lätt blir då ide försoningen? Tillochmed borgmär starinnan betraktade mig nu med blida ögon. Förftrö dig med en refa! hade kretsdomaren kagt. Se dig om i werlden bland menniskorna och fom få till oss tillbaka! Och, i sieljwa werket, jag wille bort, bort redan i morgon dag. ÄÅnnu en gång öfwerskädade jag från backarne dalen, hwillen jag beträdt med gyllene lefnadshopp och der nu en graf war min käraste plats. Den handpenning, hwilken jorden en gång kastat mig till mötes, hade icke bedragit mitt hopp — jag hade upplefwat mycket, skördat rika minnen. Jag såg ryttmästaren nalkas. Han letade mellan stenar och arus, för att draga fram i ljuset lemningarne från förflutna århundradens lif. Han såg mig, kom bort till mig och wille språka mig an. Jag tryckte tyst hans hand och sklyndade ned i dalen. (Slut.)