Ja, swarade hon nästan ohörbart, Det är du! Du är ide ond längre öfwer att jag ide fom — du kommer till mig! Ack, jag kunde ide den gången — jag bade ftällt till så mycket ondt! Jag mille lefwa såsom du lärt mig, men jag tordes ide — allting war emot att jag skulle lefwa! Hwad jag swarade, stammade, huru jag fökte lugna henne — det met jag ide mer. Men eu ny fläft af lif for plötsligt öfwer henues drag, och med starkare jtämma än förut fade hon: Oå jag har doc i hjertat förblifwit din — ja, ja, jag har alltid älskat dig! Jag will icke längre tro på någon skuld — alla ha de sagt mig, att jag icke är saker! Ja, om jag kunde lefwa nu, då jag är fri, nu skulle jag wilja det, och lefwa med dig! Men jag mår ite dö, jag wet — och det är bättre få — förzmig, ach ännu mera för dig! Jag kunde ide mera än gång på gång uttala hennesj namn, hwarje annat ord dog på mina löp: