familjerummet. Då störtar Helene in med förfäran i fina drag och kallar mig til sjukrummet. Luitgard hade önskat min närwaro. Annu i dog fer jag kretsdomaren och hang hus strus förwåning; äfwen fer jag borgmästarinnan, stum af öfwerraskning stå midt i rummet, som qränsade till sjukrummet, då jag störtade förbi henne; ännu fer jag läkaren hindra henne från att föl ja mig, och huru endast Helene fick gå in jemte hos nom, men tydligare än allt ser jag Kuitgards äls skade drag. Huru förändrade hade de ide blifwit och hwilken smärta grep mig ide wid anblicken deraf! Jag kastude mig ner mid hennes bädd och prese fade mina läppar på Hennes lilla hand. J första ögonblicket syntes hon ide rätt igenkänna mig. Ders på blefwo hennes ögon ftörre, kring hennes lävpar smög fig ett småleende. Jag ropade henne fatta wid namn.