Med förfärande tydlighet hafwa den påföljande agens händelser inpreglat sig i mitt minne. En h lf menniskoalder har sedan dess förflutit, passionens wåldsamma smärta är längesedan döfwad, men outs plänliga äro de intryck, fom ombildade min farafs ter och gafwo en ny rigtning at mint lij. Hwarföre skall jag trötta med att upprakna enskiltheter? Huru med bwarje deg Luitgards tillstånd förmår rades, huru läkaren, pa min fråga, om hon ftod att rädda, jwarade med en axelryckning, huru jag iförwiflan såg Hoppet förswinna om att någonfin få år terse den älfkade förr än på bären — alltid ett och detsamma ehuru för hwarje dag stegradt. Det war på frerde dagen. Ett beföt af Sewerin bade förfamlat fretsdomaren, hans fru och mig i