Ett återscende. Novell of Otto Roquette. (Öfwersättuing.) (Forts. fr. n:o 86) Då: jag tog afsked, bad hon mig att åtminstone ide helt och hället försumma hennes hus, jä mycket mer som hennes male, hwilken jag hittills allt för litet lärt att fänna, satte stort warde på mig. 3 förstugudörren till kretsdomarens hus mötte jag borgmästarinnans piga, fom fom springande från apothetet med en medifamentsflafta. Yr någon fjut? frågade jag. HE, fade hon, fröfen har fallit ned fom död; wi ha knappt ännu funnat få lif i henne igen. Hon flög uppför trappan; jag gick in i det dags liga , rummet; der mar tomt. Deruppe hörde jag tal och ett oroligt fram och tillbakalöpande. Helene fom emot mig i trappan. För Guds ffull, ropade jag, är Luitgard allvarsamt fjuf? Tårarne stodo Helene i ögonen. IJa, swarade jon ett oförtlarligt tillstånd, inför hwilket läkaren ynes stå radlös! sag fatt jemte henne, och wi tar ade (Helene sänkte förlägen fina ögon) — om er! fortfor hon med dämpad röjt). YLuitgard fade fig änna, att den dag wore kommen, da hon äfwen unde ställa ett ord till er, för att bedja er om förs åtelje för — ett brutet löfte. Hon sade fig hysa en öfweripgelsen, att ni ide funde wara förtörnad å henne, då hon sjelf inom fort blef så gränslöft lycklig. Då för hon plötsligt båda Händerna til ina tinningar, utfröter ett lätt anskri och sjunter banmäktig ned från stolen.