par. Hon slingrade fina armar kring min Hals, och jag tryckte en kyss på Hennes läppar. Helfa den sköna qwinnan, fom bär skålen med blommor och frufter, fortfor Luitgard, de äro för dig. Och tänk också någon gång på mig, ty jag har Haft dig mycket fär. Nu följde endast förwirradt tal och afbrutna ord. Hon löste fina armar från min hals och jag neds sjönk öfwerwäldigad med hufwudet lutodt mot fönge tanten. Jag erinrar mig, att lälaren tog mig wid armen och förde mig till dörren, att jag med den fifta blicfen, fom jag kastade tillbaka, fåg Luitgards ögon slutna och Helene satta gråtande stå mid sjukbädden; jag erinrar mig, att jag tumlade genom dörren och nedsjönk på en stol i rummet nästintill, att borgs mästarinnan lade fin hand på min skuldra, betrafs tade mig med en blick af obeslrifligt smärtsamt del tagande, för att ögonblicket derefter begifwa fig till Luitgards läger. Jag wacklade in på min kammare. Timmar måste hafwa förgått, innau jag såg Sewerm och hans syster stå med ljus framför mig. Det före faller mig, fom om jag federmera af och an fett äfwen andra gestalter, kretsdomaren och borgmär starinnan. Men då jag nu lyfte hufwud och ars mar från bordet, war det mig, som om jag waknat från eti tillstånd af fruktanswärd, qwalfull domning, ofwanpå hwilken tillochmed underrättelsen om Lus itgards död werkat som ett wederqwickande budskap. Luitgard war död; de behöfde icke säga mig det. Den under månader underhållna spänningen, den bekämpade ångesten och förtwiflan under de sista dagarne mar öfwer; sfmärtan hade det sista ans loppet tagit ut sin rätt; nu war mitt hjerta lugnare, jag kände mig liksom inwigd genom Luitgards sista wälsignelse od kunde med fattning träda mina slägtingars förwåning under ögonen.