Helsingborgs-Posten – 27 oktober 1865, sida 2

på suckar uppfylld paus, började Hon: Jag måste meddela er något. Wisserligen skall det ännu ide wara allmänt betaat, men det är nu med beftämdse bet afgjordt, och jag tan ej längre dölja det för er. Kortligen — Pauline år brud. 5sD, fade jag, då önstar jag lyda! Har hennes wal fallit på herr Römlinger. Emma sag på mig med någon förwåning, men det låg någut ftudet i denna förmåning. Så fade hon. Sian ni öunska henne lycka dertill? Ja, då — vå är det bra, och jag — har en jorg mindre. Förs tjenat har hon åtminstone ice, att ni skulle lyckönska henne dertill. Jag tillstod öppet för räntmästarinnan, att Paus lires företräden, glansen af hennes personligh t. hennes snille och muntra lynne engång hade försatt mig i ett sällhetsrus, fom jag hade ansett för paås siouerad kärlek; men att hennes koketteri hade lärt mig bättre, och att jag, sedan jag kommii till fönnedom om, att hon blott wille drifwa gäck med mig, äfven wafnat upp ur mitt rus. Jag har ju från början wetat, datt få skulle gåd, rorare Emma med bekymradt utseende. Jag såg att Pauline jolte underhålla sig blott med er — ni war för henne just den råtte, emedan ni medförde jäl och l f, nagot som här ej erbjudes alla dagar, och dertill ett hje ta — men det har ftädfe gjort ung ondt om er, ni war mig derjemte blott till ffas da. O! min syster skall aldrig — aldrig blijwa lycklig. Hon går nu rata wäåg u sin olycka til mö feg! — Den goda frun utdrast wid dessa ord nen ström af tarat. Ma frågade ag förwänad, denna förlofning om en lycka? Puru skulle flickan funna blifwa lycklig med dens ua man? swarade hon ifrigt. Jag har talat och sormanat, sökt afråda både mår far oc Pauline, men ingenting uträttat. Denne herr RKöme anjer ni då ide