Helsingborgs-Posten – 27 oktober 1865, sida 2

ffämt, hon will, och när de då ej mera roa henne, låter hon dem gå. Men om hennes tillbedjare res ban dessförinnan fomma till förnuft och draga fig ifrån henne, då är hon hastigt färdig med fitt förs aft. Hon anser att hela weriden ej skall Ha något annat utt göra, än att betjena henne. Det war swärt för mig att inwända något mot denna karatterisitit. Efter en paus tilljogade jag till hennes sista ord den anmärkningen, att jag wäl då måste finna mig i Paulines föratt, efterfom der war jå omöjlig att afwända. Nej, nej, ropade Emma. Med er är det Helt innorlunda. Hon håller mycket mer af ev än af da de öfriga, oh om hon jemför herr Römlinger (iwer hwilken hon förut gjort fig luftig) — o, gn, jag wet ej, hwar den flickan har sitt förftånd. Mua om förakt för er är iutet tal, fnarare har Hon tilldlat eder sitt Hat, — juft emedan hon tänner, att bn mot er handlat orätt. Likwisst hade fon aldrig agit en man säådan fom ni — ni förlåter, jag tala uppriktigt. Ni är för henne allt för mycket siasständig, och hon har länge märkt att ni är alltså sträng, för att tillhöra de folk, hon fan begags Men jag pratar för mycket. — Jag ber er, t, trots allt bwad jag sagt er, ej tänka förilla om Puline. 3 grund och botten är hon dock god, få åsinnig hon än wisar fig och bättre än man ftulle :r, och just derföre tror jag, att hon ffal blifwa icklig, om hon sednare ftall tomma til infigt af )ad för ett lif hon beredt fig. 2å fortfor min goda wäninna att prata, oupps ;igt återtommande till samma punkt. Efter får 0 ffildring af och omsorg för fyftern, kunde jag Ii undgå, att betlaga Paulines öde. War jag än ätefedan fri från Dennes bojor, hyste jag doc ej ördenna med alla fina fel retande och älstwärda imna samma känsla, fom hon för mig. Jag uns ia henne gerna en något drögligare lyda än, den