(Ett äterscende. Novell aj Otto Roauette. (Öfwersättning.) (Forts. fr. n:o 85) Med sådan utförlighet hade jag ej hittills hört alas om denna händelse. Ett försonligare ljus breds )e fig nu deröfwer, oc) kännande mig fri andades ag djupt ur min själ. Luitgard hade ingen skuld sin faders olycka och då wågade äfwen jag fritaga mig. Förut led hon alltid af inbillningen om ett hrott, i hwilket man förgäfwes sökt öfwertyga henne att hon ej Hade någon del; endast då Hennes befinnande på de senaste t derna hade få utomordentligt förbättrats, wågade jag hoppas, att äfwen dessa fir sta stuggor skulle förswinna ur hennes fjäl. Wi sutto ännu tillhopa då ett bud anlände från räntmästarinnan, fom lät anmoda mig om ett bes för. Straxt fom jag att tänka på att Emma mid wårt sista samtal hade förespeglat mig förhoppnins gar. Fyra weckor hade sedan dess förflutit, fyra weckor sedan jag fett någon från granngärden, sedan jag om den jätt böra något af intresse. Hörs siunken i tankar på Luitgard hade jag, såsom jag ned något obehag påminte mig, utan att iakttaga ällskapslifwets fordringar lemnat ett hus, i hwillet jag ännu för fort tid fedan gid ut och in. Jag mottog räntmästarinnans indjudning. Hon mottog mig på wanligt sätt och räckte mig wänskapligt handen. Dock fåg jag straxt att hon ej war få innerlig som förr. Hon förde samtalet på gasten i wårt Bus, yttrade jiti deltagande för Luitgards öde och fin upprititga beundran för borgs mästarinnan. Men slintligen efter en tort, af djur