Helsingborgs-Posten – 24 oktober 1865, sida 2

Men hwad swarade hon?? frågade jag. Wa hon genast färdig? Son talar foga, sitter nästan altid tyst oc slu ten för fig sjelf, och wid allt, som träffat oss i desic dagar, bar jag ide en enda gång fett henne gråta Då jag läste upp brefwet för henne — på det ställe der det talas om hennes aflidna moder —, utbraf hon: O, min goda moder! Jag har aldrig känn big! Man stall berätta för mig om dig! — Och d jag frågade henne, om hon hört omtalas de för tråffliga menniskor, fom nu wilja öppna henne er tiuflytt, swarade hon: Ja, jag känner dem ... alla! Äfwen honom, fom förtbrefwet Hit. Jag få, honom komma. Men han sdall icke nu tala til mig. Jag skall; låta falla honom, då det är tid. Ryttmästaren syntes sjelf öfwerraskad af hwar han meddelade, men mig genomströmmade en flor af glädje, en börda föll från mitt hjerta, jag fånd mig uppfylld af nya, bättre, renare känslor. Hor ffulle wara för mig fom en helgedom, jag wille id mera störa hennes ro. 3 all fin sorg erinrade hor fig mig; jag beslöt att akta hennes olyda och ide mera tränga mig fram i hennes minne. Framför allt försökte jag att betaga den gamle herrn hans öfwerrastning öfwer Luitgards ord om mig, i det jag erinrade honom om wårt jammanträffande I parken. Hon will wäl, menade jag, endast urskulde sig öfwer att hon då så hastigt aflagsnade sig utan att helsa. — Ryttmåästaren syntes finna detta tro ligt, eller ocksa täntte han i ögonblickets sörwirring icke widare derpå. När fon fröken hemtas? frå gade jag. 3 sitt bref yttrar fru borgmästarinnan fin ön slan att hemta henne ännu idag, och det goda bar. net har ingeuting deremot. Jag har lemnat Henne brefwet. Då jag lemnade hennes rum, fåg jag, bur hon udrast i tårar — för första gången! Kans ite är der rätt wäl!