Helsingborgs-Posten – 24 oktober 1865, sida 2

kymmer — möjligheten af att Hon skulle wägra at! inträda i en frets, till hwilken jag hörde. OM för min flull ffulle hon fålunda gå mifte omen fristad, hwilten man kärleksfullt wille bereda henne. Sår dana tankar gjorde mitt hjerta tyngre och tyngre ju mera jag nalkades slottet. Jag körde fram. Ryttmästaren emottog mig med någon öfwerraskning i sitt rum på nedra botten. 7 wet utan twifwel redan allt, fom träffat oss? fade han. För en timma jedan stiljdes jag wid baronen; i läkarens sällskap reste Han för att be träda en boning, der han är bättre förwarad än bär. Och nu äro wi till slut endast två här! — Tärarne föllo i det hwita skägget. Jag bad honom utt framför allt läsa borgmästarinnans bref. Han läste och flöt mig rörd i fina armar, lilsom lomme det goda, jag förkunnade, endast från mig owärdige. Öfwerbringaren af wälkomna budskap, wore han ijelf aldrig få lilgiltig, erhäller alltid fin lott af emottagarens glädje. Sfall Luitgard emottaga anbudet? frågade jag med Oro. Hon wet, att hon måste lemna huset. Jag täner bon följer med dit jag förhenne. Dock, jag will fråga henne Mar — ropade jag efter Honom — fäg henne ide bwem fom medsött brefwet. Uttala ite något Hann. Ryttmästaren gick. De tio minuterna, under hwilla jag afwaktade hans aterlomst, woro länga som timmar, och alla betkymmer, iom jysjeljatt mig under wägen, stegrades un i afgörandets ögonblick till feberattig spunning. Ändtligen fom Dan och nice lade ät mig: Hon will! — Iu ftörtade jag öfwerwäldigad till den gamle herrus vröft. Han tycs tes tänna fig lättad öfwer den wändning Läitgards öde uu gick till mötes. .