Helsingborgs-Posten – 24 oktober 1865, sida 2

Jag tryckte ryttmästarens hand till afsed oc stvondade bort. Huru starkt jag än sporrode jästen, hade doc skymningen redan inträdt, då jag fm hem med mitt budffad. Fruarne woro ögonblickgen i ordning, min kusin mille nemligen nödwändis göra jällftap. Mun afwaktade endast mörkrets filfländiga inbrytande — för att ide utsätta fig fögrans narnes objudna blickar — och få steg borgöftars innan med sin dotter in i den tådta landån ch det bar af. Under det man i huset träffade anstalt atemottaga den nya gästen, satt jag med kretsdomren i hans arbetsrum. Han berättade många tig om därstaper och oefterrättligheter, begångna af alidna medlemmar af samiljen Rotheneck, och on det hjelplösa läge, i hwilket de lemnat den siste uf fin stam. Han fröjdade sig åt den bättre tana jag fått om hans swärmor, och om han än medaf en wiss styfhet i åsigter oc) uppträdande hos heue, så prisade han dock hennes hjertas godhet och arma intresse för allt hwad hon engång funnit wara gt och sannt. Det? gick mot midnatt. Jag hade ingen förpligtelse att inwänta de hemkommade, och it war kanhända ide en gång önskwärdt att jag lät ig ses af Luitgard. Äfwen kretsdomaren aosäg detlämps ligt att icke helsa henne wälkommen i afto, men han önslade att tala mid fruarne. Mycke emot min egen längtan, drog jag mig tillbaka ti min tammare. Knappt Hade jag beträdt den frr än jag hörde wagnen föra fram. Utan att täna jjus, olef jag stående, för att i slydd af mörkret genom dörrspringan uppfånga en skymt af Luitgard. De kommo upp för trappan. Pigan föe med ljujet, derefter borgmästarinnan oh Luitgari Så blef, och få förstörd! Den smärta, ungdomlza ges stalten leddes, nåstan bars af den höga ännu frafts julla gamla damen, fom ett sjukt barn, hwilet wiljelöst och förtroendefullt hängifwer fig ät fin noders