Ett äterfcende. Novell af Otto Roquette. Öfwersättning.) (Forts. fr. no 84) Will du det — godt! swarade hon. Kauhända är det bält få, ty då behöfwer ryttmästaren ide strifwa och wi erhålla swaret muntligen genom dig få mycket baftigare Huru högt tlappade ide mitt hjerta, trots allt dess tryckande bekymmer, då jag en stund derefter befann mig på wäg iill Rotheneck. Nu war jag icke stadd på smygwägar längre utan flög fom werklig utskickad raka wägen ditbort, och icke i mina egna, nej, i den olyckliga, älskade flickans angelägenheter Ack, wisserligen woro de i hjertats innersta äfwen mina; men om jag kände en tillfredsställelse i honpz pet att erfara något om henne, att återse henne, få war glädjen, fom låg deri, mycket uppblandad med oro och samwetsförebråelse. Ty i hwilken das ger skulle jag framstå för mina slägtingar, då de hemliga bemsteljegrunderna till mitt öppet wifade deltagande tommo i dagen? Och om jag ännu hade bopp, maste ide då allt fomma r dagen, fom ftämps lade mig fom skyldig? Dm jag redan synts Sewerin obegriplig, hwilken dom hade jag då att wänta af bem, som woro långt mera fördomsfulla än han? Men allt detta föreföll-till ett intet infö da oroande tanke: Stall Yuitgard wilja beträda ett hus, i hwillet hon wet, att jag wistas? War det ide tydligt, att hon söfte undwiku migj? I detta fall war det mitt faffa beslut att stiljd från henne stanna qwar i forsthuset och ide pätwinga henne min närwato. Men ännu altid awarstod ett ber denna ens