fång öfwer Engelbrelt upplästes af hr E. W. udblad. Denna sång egde följande lyrelse: Statt upp, o Swensk, eho du är, Dig stora andar äro när, Od) höga minnen glimma: Statt upp och swara till en röst, Som talar Swenska i ditt bröst Med ord från fordomtimma! J rag ett busdskap når dig än Från Engelbrekt och från hans män. O Engelbrekt! Namn, som wi lärt Att hålla som en faders kärt Frän wåra barndomsdagar! Den frihetoglöd, som aldrig qwäfs, Den lngna kraft, som ej förhäfs, Och lit till jwurna lagar: Hwad swenska lynnet allt har bäst Wid detta namn är ewigt fäst. PÅ rätten wåldet satt fin häl, Förtrampas skulle till en träl Wår gamle odalbonde; Och nycklarne till Swea land, Dem hade sfrämlingar i hand, Sweuskhatande och onde. En atlig jagt bedrefs i ro På krämarns fram och bondens ko. Det är från gammalt Swenskens fed Att länge tåligt dragas med Ett oförskyldt elände. Men nn blef luften dock för qwaf, Och Herrarne ej wisste af Sören molnets blixt jig tände. Och Engelbrekt ur grufwan gick Och såg fig om med stadig blick. Som jerunet göms i jordens famn, En åter utan glans och namn, Förrn swärd det hunnit blifwa; Så bröt ock han ur dunklet fram — Och huru mycket om hans stam De lärde än må lifwa: Wisst kom från Gud hans själs beslut, Oh vad han gjort bör alvrig ut. Med gammaldags långmorighet, Som mäter rundt, men måttet wet, Han gick sin gäng till målet. Hos Kungen först på fädrens sätt Han wädjade till lag och rätt, Od) ide straxt till stälet. Det halp wäl ej, men — en gång än, Han fade, fonumer jag igen. Då följde Sweriges bönder med. Det är en elf, som störtar ned Från fjellen hufwudstupa! Och hwar den elfwen bryter fram Han krossar hwarje wåldets damm Med sina böljor djupa; Men grönskande i hennes spår Den fagra blomman Frihet står. Hur lustigt borgar refwos ner! 3 ålerfälten än man fer De grusade rniner. War fästet wäl ur wögen röjrt, Den bistre kämpen log förnöjdt, Som sol ur åskmoln skiner: Nu för hans plog det swängrum fanns, Och hwad som wäxte, det blef hans. O tid, så rik på ädel bragd, Så offrande, så oförsagd, Som wåra skördar sådde! Högt fosterjordens hjerta slog: På berg och fält, i dal och skog Ett enda sinne rådde. 3 Swensfe män, ha än i dag Wi qwar detsamma finnelag? Må wåra minnen wara oss Till lekwerk ej, men himlabloss, Som stadigt wisa wägen, När det i landet mörkt ser ut Och om ett helsosamt beslut Man ser sig om förlägen. Ditt råd, med stämma af metall, Då, Engelbrekt, du säga skall. Och icke skall ditt fosterland Bli byte i inträktarns hand, Ej lagar på oss trugas. Se, landet kring, ett godt gewär Nu husets bästa prydnad är, Ja ock den minsta stugas. Ej tiven. har ditt werk förstört: Amur ditt folk är wapenfört. Annu, när uppbrottstimman flår, Som förr vet man ur huse går: An trifs här hjeltegamman. Men när wi stridt wår strid till slut Och searens kransar delas ut