och jag kunde icke wara ohöflig. Jag frågade Hu hon baft det under de sista weckorna. — Hon ffrats tade mig med behag i anfigtet och fade: Ni har blifwit rätt qwick derute i ffogen Räntmäftarinnan, fom alltid mar till hands der jom fanns något att Ifratta åt, fom genast bort till of. Tank bara, Emma? — utropade Pauline gladt — Herr Geyer frågade mig, huru mi kun. nat uthärda man honom! J detsamma wände bon sig om och talade till den unge pianisten. Zag försäkrade Emma, att hennes syster förmänds mina ord. Emma menade, att jag tryggt tunnat säga det, ty hon för sin del hade werkligen emellanåt ij rigt önstat min närwaro. Hon uttalade detta med nägot belymmer. Jag stlle kunnat säga er Ywars jehanda, wi hafwa ju under den forte tid mi ma rit här blifwit förtroliga jom gamla wänner. Wi skola ännu en gång talas wid — men ide idag. Hon gick emot sin man, fom idetsamma antände, äfwen denna gång precist i det ögonblick, då andra awartetten war förbi och man beredde fig att ins taga jupgen. Jag inlät mig i resonnement med räntmästaren, fom alldeles ide mar någon oäfwen karl. Wisserligen war han allt annat än mujifalift och höll fig mest tyst, till utseendet högst prosaist, men han besatt en torr humor, som ofta war af god effekt och framför allt hade ett tacksamt publifum hos hang fru. Vorgmästarinnans spelparti war slutadt oh man begaf fig till bords. Jag fatt åter midt emot Pau line, wid hennes sida fatt denna gång den unge pi anisten, Or. Schönfeld, organist wid domkyrkan. Han räknades till Paulines beundrare, war UNvere lycklig åt fin plats och nart inbegripen i det lif ligaste samtal med henne. Jag höll mig alldeles tillbaka. Men det dröjde ide långe, innan anfpegs lingarne på mig började först sakta, få mera betos nadt, och jag måfte flutligen wara wittne till, att