Helsingborgs-Posten – 20 oktober 1865, sida 2

violoncell. Räntmästarinnan fparade ide fin tunga under pauferna, men äfwen fom åhörarinna had: hon swårt att wara owerksam — en alnslåna stick strumpa sysseljatte hennes flitiga händer. Pauliu deremot fatt wårdslöst lutad tillbaka i fin stol mel hopknäpta händer Hwem hade i der fina sällskaps damen kunnat ana ett sädant djup af nyckfullt öf wermod. Jag betraktade henne länge. Hon war dock wac fer, mocket wacker, och det olyckliga barnet derupp i det gamla slottet kunde i detta afseende icke ut: härda någon jemförelse med henne. Att jag ide destomindre bestod profwet och med oförswagad brin nande kärlek tänkte på Luitgard syntes i mina egs na ögon fom ett rättfärdigande. Jag tänkte, att om Pauline kunde känna sig fängslad af en all warlig böjelse för Hr. Römlinger eller någon ans nan, få kunde mi låta det passerade wara pasje radt och försonade räcka hwarandra bhanden till af sked. Under det jag tänkte på och betraktade den stöna, behagliga gestalten, for jag plötsligt, nästan försträckt tillsamman. Ty en blick från Pauline träffade mig få full af hån, föralt och förgittring, att jag i ett ögonbkick fom detta ide wäntat en fås dan. Några sekunder böll Hon fina ögon på det:a sätt fästade på mig — jag förstod: hennes menin war att jag skulle förstä uttrycket — derefter mir: de hon sig om, ett leende spelade på hennes läpo r, och hon waggade sitt hufwud efter musikens lätta takt. Gåtfula wäsende! Jag blef fundersam. Nej, det war ide möjligt! Så lätlifärdigt, uyckfullt, mars terande, fom hon umgåtts med mig, funde kärlek ide handla. Och dock, få mycket jag än bemödade mig att bannlysa hwarje på fåfänga grundad sör lastelsedom, öfwerfölls jag af en pinsam olycksbådande aning. Efter slutet af den tredje trion kunde jag ide unds gå att tala till henne. Hon stod i min nå her