Ett äterscende. Novell of Otto Roquette. Ofwersättning.) (Forts. fr. n:o 83) Snart började såällskapet samlas. Med någon fpäns ning emotsåg jag Paulines inträde. Hon bejmwarade min helsning stenbart flyktigt och i förbigående, men under hennes sänkta ögonlock uppfnapspade jag en spanande blick och i hennes drag trodde jag mig läsa ett uttryck af lätt hån. Emma dere emot fom okonstladt emot mig och hade tusende far fer att fråga rörande mitt wistande på landet. — Jag fann det passande att afwen tilltala Pauline. Hon lät en wiss kylig angenäm öfwerraskning — säkerligenihycklad, spela på ytan af sitt wäsende. Det war beräknadt på att ännu meraåreta och locka mig, då hon — o, jag hade i umgänget med henne lärt mig att fe — gaf fia utseende af att upp muntra mig, tillochmed då hon lätsade afwisa, ia straffa. Så wände hon efter några ord häftigt ryggen åt mig för att spräka an apothekaren. Hon tyctes wilja wedergälla mig för den långa fråns waron, — att hon genom fitt foterteri sjelf förorsatat den, betydde sannolikt ingenting i hennes ös gen. Kanhända att hon rättade sitt beteende citer husets bekanta stränga åsigter. Churn jag ide älskade henne längre, war jag dock ännu benägen alt urskulda henne, ty jag wisste med mig sjelf, att äfwen jag å min sida bar en dryg skuld. Under det borgmästarjnnan i ett angränsande rum fatte fig ner wid spelbordet med Hr. Wallrath och några äldre gäster, tog mujiten sin början. Apos thetaren smälte fom wanligt i förtjusning wid sin