Helsingborgs-Posten – 17 oktober 1865, sida 3

ligen ide kunde annat ån önska mig lycka till. en fås dan utgång af saken, så fann han dock min ställning till Luitgard få märkwärdig, att han blott med möda kunde tro på den. Det fött, hwarpå jag, utan att sjelf weta det, möjligen ingripit i en familjs öde, fom gick fin ruin till mötes, gjorde äs wen honom i hög grad betänklig. Och att jag här ännu mindre än i fråga om Pauline tordes hyfa något hopp, wille han ide förtiga. Sedan wäl den första förwåniugen öfwer det sälljamma i mina meddelanden hunnit lägga sig, gjorde fig den d Ita gande wännen gällande; på mig hude afkastandet af minsjhemliehets börda och det passionerade utbrottet utöfwat ett lugnande och mildrande inflytande. Wi började utasta planer till förmon för min kärlek, planer, som dock saknade det wigtigaste — ett mål. Ty hwad wågade jag hoppas? Märmast låg det mig om hjertat att erfara, hwad Luitgard tänkte om mig. Sewerin föll det in, att Helene möjligen kunde blifwa medlaren. Men i i få fall hade wi nödgats inwiga henne i hemligheten, och på förhand kunde wi ide räkna på hennes samtycke till medlarerolen. Dessutom hade hor fedan ett år upphört att stå i något förhållande till Luitgard, och hennes fader stulle ide hafwa tillåtit, att Hon under närwarande omftändigheter begaf fig till flottet utan i Hand föll. stap. ch sälunda måste wi afstå äfwen från den na plan. Ä Det war högt på tiden att åter sätta mig i för bindelse med mina slägtingar. Sewerin gaf mi ett uppdrag till fin moder, oh så wandrade jag er H eftermiddag till staden. Mein kusin mottog mig me mycken wånlighet. 7Du har wal alldeles glöm bort of? nibrast hon, då hon fit fe mig. Me vu kommer just lagom. Qwartetten är i dag ho of, jag Hoppas, att du stannar qwar i ufton. Utsigten att sammanträfja med Pauline war ju sicke vätt behaglig, men jag gaf mitttfomtyce, Krett