Helsingborgs-Posten – 17 oktober 1865, sida 2

farligt. Litet kurtis nedsätter ide en hygglig ung: dom i någons omdöme. Min otålighet war på fin fpets, och med werklig ångest öfwer innehållet af hans blifwande swar mås gade jag mig fram med den frågan: 7Har ni också bevättat något för fröken v Rotheneck derom 2 Ja, jaa trodde, att unga flickor stulle hafwa intresse för sådat der, och jag war indiskret nog — man met ju ide fwad man stall gripa till för att örströ den arma warelsen. Men jag fruktar, att jag begått ett dumt streck i min wåälmening — man bör de tala med henne om förlofningar. Du gode gud — det är jn ingen hemlighet, ni måste hafwa hört historien i staden. Nagonting wärre kunde jag ide få höra. Luitgard tände min dårskap, och ryttmästaren hade kanste tllochmed talat om förlofning. Ja, hans meddes lande hade gjoct ett elakt intryck, efter hwad han jelf erkänt. Med största ansträngning beherrskande min rörelse, pressade jag ännu ur honom, art Luits gard åter inneslutit jig i fina rum. Den gamle herrn, som ide anade den djupare ans del jag Haft i wårt samtal, öfwergick straxt derpå till sitt älstlingsthema, wisade mig ett ställe nere i dalen, der han en gång med framgång anställt gräfningar, och flagide öfwer att hans samlingar nu istulle blifwa höljd of dam. Derefter steg han till häst för att rida bort till en plattgärd under flottet. Med öfade belymmer fom jag tillbafa till forithuset. Hurn mycket jag än bemödade mig att wisa fasthet inför famitjiers medlemmar, uttalade sig dock min inre qwalfulla rådlöshet i ett förstördt yttre, och det war icke swårt för dem att se, att någonting ryckte mitt sinne. Helenes ögon hwilade forstande på mig och den älstliga flickan wisste i sådana ögonblick alltid att finna något samtalsämne, som orog mig med in i samtalet, under det Sewerin uled flit