Ett äterseende. Novell of Otto Roquette. Åfwersättning.) I Kapillet. (Forts. fr. n:o 82) Wisserligen hade jag alltför gerna fett, om w. händelsewis kommit att mötas i parken, men att äns nu engång låta mig anträffas der hade någonting pinsamt med fig. Och dock war han den ende, som kunde lemna mig upplysningar om Vuitgard, den eu de nog oförarglige, till Qwilfen jag i sådant afseende kunde wända mig, och han Hade defutom för fort tid sedan flyttat in i slottet. Min sinnesstämning blef för hwarje dag alltmera upprörd och gjorde ett samtal med honom till en nödwändighet. Under de åtta dagar, fom förflöto efter det jag återset: Luitgard, befann jag mig i ett feberaftigt tillständ. Dag och natt bestormades jag af Hoppet om att.å ter möta henne, af nedslagenhet öfwer den miblycfade utgången af mina förfök, af tanten på alla de tröstlöfa förhållanden, fom omgåswo Luitgard, fom beröfwade mig henne och ftällde jig hotande mot min lärlek. Åndtligen trodde jag mig ide längre kunna uthärda i min plågsamma belägenhet och beslöt att ippsöka min gamle mwän ryttmäftaren. Jag behöfde det emellertid icke, ty under min färd Jenom skogen såg jag honom komma mig till mö: ts. Jag flög emot honom med näston lika gladt hierta, som om det warit Luitgard sjelf, och hade säkertj tagit Honom i famn, om han ide warit till häst. Äfwen han tycktes finna mötet wällommet. Han steg af och ledde sin häst wid tygeln. Framför allt sökte jag urfkulda mikt inträngande parken, och då jag förfta gången werkligen genom