Helsingborgs-Posten – 13 oktober 1865, sida 3

säga hwarandra — hur skulle jag ännu funna mes ta något derom! Men då wi skiljdes åt och jag wil le ledsaga henne, förbjöd Hon mig med bestämdhet, som förwånade mig, att följa jig. J morgon, i morgon! ropade hon triumferande efter mig och förs swann. Hon förswann för att icke mera äterwända. Före gäfwes wäntade jag följande morgon, förgäfwes weckor, månader på henne. Förgäfwes ströswade jag genom gatorna, alltjemt sökande henne — hwem stulle jag fråga efter, hwem skulle jag efterforska? jag råkade i ett tillständ, i hwilket passion, ängest öfwer hennes öde, misstankar och otålighet wexlade om hwartannat. Efter weckor af fåfängt sökande infunno sig stunder af lugn öfwerläggning, då jag sölte förklara för mig den obekanta, ålskade flickans wäsende i all dess egendomlighet. Ty ingenting war hos henne wanligt, allt gåtlikt, obegripligt. Jag sänfte wäl ockfå en och annan gång öfwer, huru wi skulle kunnat werkställa wår flytt, oh den äfmens tyrliga tanken gjorde mig förlägen och kom mig att studsa — jag war ju en knappt och strängt hållen fon till en wisserligen förmögen men dock stark förs domsfull köpman. Bekymmer öfwer min ställning hade jag redan wid det sista mötet med henne er farit. Men alla sådana reflexioner öfwerröstades af hjertats rop. Hwarföre kom hon ej igen? Hade hon fallit ett offer för omständigheternas magt? — ann alltjemt dref jag omkring på gatorna, trot: sande hwarje wåder och obetymrad omfhelja ad lif tills jag slutligen, föll i en swår, långwarig sjutdom Man berättade mig sedermera om wilda fantasier dem jag haft oc hwilkas innehåll isynnerhet Had förskräckt min far. Mite ttillfristnande git långsamt Men denna sjukdom förtog allwaret i mitt inre lif då jag tillfrisknat, syntes mig allt fom en dröm. Och nu hade jag återsett Henne! Luitgard wa vet, mäste det wara, en dotter af depna olycklig