Helsingborgs-Posten – 13 oktober 1865, sida 3

stilla, jag märkte, att hon war djupt npprörd. Ja. swarade hon och förswann i detsamma. Ja! Men när oc hwar? Hwar anuorstädes, tänks te jag, än här, och redan i morgon dag. Och på min plats war jag i rättan tid. Hon fom, med raskare steg än förut, ide heller stel längre, hor iöfs te mig och jag flög till hennes möte, Wi besågo hwaxten Bellinis madonna eller Titians Lavinia. Under det wi utan rast eller ro swärmade omkring, fortsattes gårdagens samtal, men afdrutet, utan sammanhang, mer med Ögonen än med munnen. Så kommo mi, utan att märka det till den längjt bort belägna falen, fom wanligtwis alltid war fri från besöfare. Mi hade ide sökt upp den med afs sigt, han satte just ett mål för wår wandring. Jag bad henne säga mig sitt namn. MNej, fade hon, det får ni ide weta, och jag will ide haller höra extt Så blefwo wi fom hittils namnlösa för fwarans dra. Men namnlös war också min förtjusning, då wi plötsligt kände oss bröt mot bröst, läppar mot läppar. Passionen, fom strömmade öjwer på mig från henne, gjorde mig glömsk af alla omgifningar. Derpå slet hon fig lös med Haft och flydde. I morgon! rovaoe hon och lösgjorde fin hand ur min och temuade mig qwar i tumlande yrsel. Påföljande morgon war hon på platsen tidigare än wanligt, upprörd, hastig och orolig, nastan gåt full i sitt wäsen, än utgjutande öfwer mig en ström af ljus och kärlek från sina ögon, än betraktande mig med ångest, halft pröfwande. J dag war det ide af en händelse utan med afsigt, fom wi hamnade den långst bort. belägna salen. Stkall du stå faft? fade hon. Snuart är jar beredd, och då fly mi. Wi höllo hwarandra omfamnade, hon fåg up; till mig, och jag hade på stället tunnat följa henn ut i den stora, wida werlden. Hwad wi hade at