Helsingborgs-Posten – 13 oktober 1865, sida 2

menskliga förhållandens skull. Det war wid den tiden ett thema, i hwilket jag hade stor färdighet. Jag låg i strid med min fader, som wille twinga mig att offra min lefnadsplan och min kallelse efter hans wilja oh beräkningar. Egen erfarenhet gjorde mig derföre wältaligare än jag eljest war. Den obekanta säg på mig med förwåning och hörde mig stillatigande. Emellanåt sänkte hon fina ögon mot golfwet, liksom öfwerlade hon med jig sjelf, för att derpå öfwerraskad åter rigta dem vå mig med en genomträngande bli. Hon fade ide ett ord, men låt jig behaga, att jag fortsatte, ja hes la hennes wäsen syntes mig emellanät uttrycka, att hon war begärlig efter att höra mera af mig. Jag stannade icke wid madonnan, utan wände mig till mera glada framställningar, som wisade lifwet i dess brokiga uppenbarelseformer. Ur mig talade min längtan till fjerran länder, min längtan efter att njuta lifwets fröjder, hwilka för mitt unga öga ftos dv i få mycket skönare dager, ju mera bunden jag war. Wi stodo framför Titians Lavinia. Hjärjär, utbrast jag, lifwets fullhet och itedom; se hur hon wisar oss den höjda skålen med frukter och blommor oc tillropar of: Det är ert; wåga blott att fatta er lyda! Hwarje lefwande was relse har en rätt att wara lycklig, och ingen skall bortkasta den för att tillfredsställa andras egoism eller griller. Jag mar, sjelf förwånad öfwer mig, och genom den obekantas drag gick en blixtsnabb ryckning; då hon med ögon glänfande af entusiastist hänförelse betraktade mig sedan jag slutat att tala, föreföll hon mig werkligt imponerande. En ljuf rysning genom for mig från hufwudet till fötterna. Med en hastig wändning, utan helsning, wille hon skynda bort. Zag följde efter och frågade häfd tigt, om jag icke stulle fö återse henne. Hon ftos