Helsingborgs-Posten – 13 oktober 1865, sida 2

som förestår, hon uppoffrar sig med klart medw tande. Några få ögonblick stod bon ännu wid min sida, derefter nit Hon långsamt fin wäg, utan en blick åt mig. Min helsning gaf hon icke aft till. Hon lemnade galleriet, och jag wågade ide följa henne. Men det intryck denna scen gjorde på mig är or beskrifligt. Öwarje ögonblick tlingade i mitt inre hennes ord: Hon offrar jig sielf med klart meds wetande! Jag kunde icke slita mig från tanten, att åfwen min obekanta lände sig utsedd till ett offer, och jag uppfylldes af innerligt medlidande för deima späda, fina warelje. Hon kunde icke precist kallas en skönhet, men den ande, som talade ur hennes ögon, drog mig med magt till sig. Alla mina tankar koncentrerade sig det återstående al dagen och under natten kring detta möte, od nästa morgon, då galleriet öppnades, war jag den förste, fom slapp in. Det föreföll mig, fom om jag här måjte år terfinna henne, och sä blef jag stående under Gian Bellinis madonna — wisserligen mera spanande omkring mig än betraktande bilden. J timmar hade jag wantat, innan jag blef warse min obekanta, då hon, utan att se fig omkring, låags samt framslred till fin plats från gårdagen. Jag gick med en helsning till hennes möte och tilltaiade henne. Med förwåning fann jag, att jag ide war igenfänd, och högt rodnande öfwer att fe mig full: fomligt förbisedd, drog jag mig tillbaka. Döå wände hon sina ögon till mig och tydtes bes finna fig: 7IJa, nu mins jag, det war ni, fom tar lade till mig och syntes förstå madonnan. Huru jag widare inledde samtalet med Henne, fon jag icke eriura mig. Jag wet endast, att det rörde fig kring hennes Yttrande: Hon offrar fig med Hart medwetande. Öfwertygad om, att Hon de war lycklig, fökte jag utweckla för henne, att. det ide war någon menniftas pligt att offra fig för