Helsingborgs-Posten – 13 oktober 1865, sida 2

n späd, smärt qwinlig gestalt. Äfwen jag kastade i förbigående en blick på madonnan, utan att dock ännu känna mig synnerligen fängslad, hwarpå jag gick widare. Då jag efter en siunds förlopp kom tillbaka, faun jag den unga flickan på samma ställe försjunken i åskådning af madonnabilden. Först nu söll mig hennes egendomliga wäsende i ögonen. Hon war helt och hållet swartklädd, måhända bar hon sorgdrägt. Som bon stod funde jag ide fe hens nes ansigte och beslöt att wänta, tills hon wånde sig om. Men Hon förblef orörlig fom en staty. Jas började att närmare bekrakta madonnabilden, åt hwilten hon i så hög grad egnade sin uppmarksam. bet. Snart kände äfven jag mig lifligt tilltala! af densamma. Ett högt, heligt luqn låg utbredt öf. mer modrens drag, der hon framhöll sitt barn för betraktaren. Men jn mer iag blickade in i desss ögon, desto klarare tyckte jag mig deri finna uttryc. fet af försakelse och smärta, jag trodde mig i desic till utseendet få lugna drag låsa en förfängli a lifwets alla qwal. Jag fängslades mer och mer od siod snart, utan att sjelf märka det, tätt mid sidal af betrattersran. I detfammo wände hon sij on och såg på mig. Lugn och utan tecken till förår c. telse öfwer min närhet lät hon fin blid hwila pe mig. Det war ett fint, blekt ansigte, påsjande til den späda, nästan slugglita figuren, men dessa ftorc mörfa ögon, hwilka Uksom syctes uppdyka ur er lIremmande werld, trängande från fjälens innerftc och till dess innersta, gjorde mig förwirrad och twun 90 mig att flå ner min blid. En nuderbar bild! stammade jag. Har ni lyckats finna det? swarade Hon half högt, nästan hemlighetsfullt. Jag ansåg mig böra säga ännu några ord, mer den gåtfulla flickan wände sig åter till madonnan och fade fatta, litsom för fig sjelf: Hon wet hwatr