Helsingborgs-Posten – 10 oktober 1865, sida 3

tog jag plats på en murken bänk gentemot en Flora, fom med fina swäfwande danssteg tycktes hafwa swårt att uthärda längre på postamentet. Arma gudinna! Guirlanderna hade längesedan gildit ur dina händer. En stund hade jag sutit försjunken i tankar, då jag hörde röster i min närhet. Jag steg upp i före modan att träffa på parkens egare och gjorde just i ordning en ursäkt för mitt inträngande. En fwarts klädd dam stödd mid en herres arm trädde fram ur en sidogång. De studsade wid min anblid. — Men mig war det, som om ett elektriskt flag gått igenom hela min fropv. Att jag i den gamle herrn igens kände min gamie ryttmästare, war wäl i och för fig öfwerraskande nog, och äfwen han å sin sida tycktes wara icke mindre förwånad öfwer att finna mig Här men hwad låg der i den storm afkbestörtning, gläds je och skräck, iom plötsligt reste fig inom mig? Endast flyttig och litgiltig mar den blick, med hwilten den unga damen första ögonblicket öfmers for min person, men derefter höjde hon åter blicken och fåg på mig mig med ett uttryck af wexlande förwåning ocj förjäran. Hon hade sänt igen mig — det ryckte i hennes drag, ett stimmer af glädje syntes wilja tändas, men det flodaade igen och qwan stod endast uttrycket af fruktan och fasa. Hor tryckte trampaktigt fin följeslagares arm oh tyck tes anstränga fig för att få honom med fig. (Fotts.)