Ett äterscende. Novell af Otto Möoguette. Öfwersättning.) 1 Kapitlet. (Forts. fr. n:o 80) Då bröt jag isen med ens: Hwad äro dessa Rothenecks egentligen för folk ? — Han förstod mig genast. Aj Gustav har duingenting att frufta, fade han, 7med honom måjte det snart wara slut. Han är slösare och spelare. Hwarisrän han nu åter erhållit få mycket penningar, wet man ide. om man också hwiftar ett och anz nat derom. J wår tralt will ingen långre låna någon Rothened ett witten. Åcke bejtomindre går det åtev stort till uppe i flottet, oattadt de ännu för fort tid sedan stodo wid en afgrund. Det förs skräckligaste är. att de ännu stå wid afgrunden. Baronens jägare har nyligen förrädt hos oss på forstanstalten, att den gamle åter begår samma dårfaper fom föregingo hans förjta anfall af wansinne, från hwilket han efter kort tid blef botad. Med Gustap tan det en gång taga ett liknande om ocjå ide mera wäldsamt slut. Wanfinne är ett förffrädigt arf inom familjen. Man kan säga att de mens nifforna arbeta derhän, de äro sjeljwa skulden ders ill, men å andra sidan är det, jom om låge fröet edan i deras blod och endaft mäntade på tillfälle ut spira upp. vättsinnet hos gammal och ung är beskrifligt inom denno familj, hwillen i de sista 10 ten sammansmält till tre personer. Skjuten i uell, död i wansinne omkommen genom otrolig umdristighet — fe der alt dödsorfafer, fom höra ill wanligheterna inom familjen. Men ,Le erna upphöra icke derför. Det naturliga och förs