hållandet mellan of blifwit annorlunda än det alls tid warit. Då jag berättade för henne på hwad sätt jag tillfändt Pauline min afskedshelsning, ffrats tade hon wisserligen — hennes fyfter hade ide ber rättat något derom — men hon syntes dock ide rätt belåten. För den goda Emma mar det redan läns gesedan ide någon hemlighet, i huru hög grad jag war fängslad inom Paulines trollkrets, ehuru hon tycttes taga fafen temligen lätt. Yåt ni bara den dumma flifan gå der! fade hon. Jag är på sista tiden alls ide nöjd med henne och söker fåfängt att intala henne förnuft. Om ni mill wara god män med henne, få låt Hhens ne framför allt ide förstå, att hon har något mäls de öfwer er. Men den der fafen med brefwet mår ste wi hafwa på det klara. Kom ni bara, jag går med. För mig måtte hon wål wara hemma.? Wi gingo, och Pauline war werkligen hemma. Hon emottog oss med en blandning af häftighet och förftnlet hån. Jag hade, påstod hon, mycket föräns drats under min refa och war ännn något blet cfs ter alla faror och äfwentyr. våt nu spektaklet wara flut! utbröt Emma. Om du har funnit Herr Geyers bref, så säg det, eljest måste wi ut och söka det eller anställa forffningar på andra Håll. Först låtsade Pauline fig alldeles ide weta af något bref från mig, men slutligen då wi gjorde min af att gå ner i trädgården drog hon långsamt och listigt fram brefwet ur sitt syskrin. Jag triumferade men måfte erkänna, att Pauline genom min oförsigtighet kunnat utsättas för allwarsamt obehag. Lyckligtwis war den som frambar brefwet ingen annan än — ryttmästaren. Han hade samma morgon kommit till Hr. Wallrath och vå han ide genast kunde träffa denne hemma gått ter i trädgrden för att inwänta honom. Här fann onom Pauline sysselsatt med att läsa adresfen på