llosterlif på fina rum. Tillbakadragrn mar hon res dan i barndomen. Man hade förlofwat henue med en gammal rif herre, och hwar och en wisste att hon blifvit såld. Fader, dotter och brudgum reste till Nordtyskland, Bwarifrän den sednares familj här: stammade. Då kommer baronen tillbafa med Luitlgard, det beter, att förlofnangen blifwit bruten, och hos den gamle infinna sig de första spåren till wansmne. Han måne nart föras till dårhuset, under det Luitgard antlagade fig för att wara ffulden til fadrens sinkdom. äfwen efter hans tillfrisinande har hon icke sedermera wisat sig i werlden. Om det onda nu för andra gången bryter ut hos den gamle, Gud wet hur det då går med henne. Cn sorglig historia! Har du nagonsin fett vuitgard ? Endaft helt flyktigt. Men Helene, fom ibland är tilljamman med henne, hyser ett swärmisst deltagande för hennes person och hennes olyckliga öde. Men nu har ockjå hon ide mera någon förbindelje med henne Jag tog afsted af Sewerin och wände tillbaka till staden. Hans berättelje qwarlemnade hos mig intrycket af ett djupt obehag, som icke ens mille förswinna mid tanten på Pauline. Dessutom war mitt förhållande till henne ide synnerligi trösterikt, grums ladt fom det mar genom det sista uppträdet oss e mellan. Jag lät emellertid ide afhålla mig från att pås följande morgon föra min talan hos Pauline. Jag blef ide mottagen. På eftermiddagen gjorde jag ett nytt försök — Pauline war utgången, hette det. Då tog jag min tillftyft till Emma. Med henne tod jag på en nåstan fysterlig fot; jag wisste, att jon wille mig wäl Hon bjöd mig mänligt målommen. På min ifriga fråga, om hon wisste, )warigenom jag förtörnat Pauline, tunde Hon ide emna något swar; hon Hade ide ens märtt, att förs —