nuftiga hör bland det folket juft til det owanliga. De tyckes, fom kunde de ide alldeles ide banda fon andra menniffor, fom måste allt hwad de befatta limed wara emot bruk och fed, ofta mot ordning, las och rätt. Om flera medlemmar af flägten berätta man de underbaraste anekdoter och fägner. Mar fan ide återhålla fitt löje, man tror fig i många ar deras streck spära en wiss genialitet, men ide destomindre är det nägot tyslige wid dem, ty all därskar straffas hos dem på pdet förfärligaste. Men son sagdt deras lättjinne är oförbätterligt. Cgentligen borde denna familj följdriltigt gå ur werlden med en knalleffsekt. Men det synes, föm om snarare ett dystert, ohyggligt slut förestod. Scwerins stildring ingaf mig ett ide ringa in: tvesje. Jag inwände: H08 Gustav Rotheneck har jag dock icke kunnat spåra någonting genialiskt! Han har wäl också fått minst deraf, menade Sewerin. Iedan hans trenne aflidne bröder woro helt annorlunda. Din gamle män ryttmästaren has de, som slagting till familjen, knutit ett nara wäns stapsband med den ene. Han skulle funna berätta dig mydet. Rut mästaren slägt med dem? Längt ute — på qwinnosidan. Jag tror, att han war kusin med den aflidna friherrinnan. Hen lär för närwarande endaft ha obetydlig förbindelie me Rothenecks. Om den sista friherrinnan Rotheneck talar min moder gansta ofta, de woro unge domswänner. Hon stildrar den aflidna fom ett fruntimmer, hwars hela wäsende stod i afgjordsmotsats till Rothenedarnes förstrufwade lynnen. Min moder tyckes hafwa ålskat henne gansta mycket och siulle salert gerna wilja göra något för dottern med bwilten det lär stå ganska illa till. !Kanhända äfwen hos henne fpår til! familjesjuk domen? Mean wet ide rätt. Hon lefwer nära nog et