Ett äterscende. Novell ef Otto Roquette. Öfwersättning.) 1 Kapitlet. (Forts. fr. n:o 78) Efter åtta dagars förlopp anlände den omtalta myntsamlingen från min mor. Ryttmästaren war öfwermåttun förtjust och tryckte mig rörd till sitt hjerta. Han kunde med möda förmås att emottaga den fom present, oc endast med swärighet kunde jag afböja att alternativt wälja emellan en stridsyxa från stenperioden och en ryttarstöfwel, hwilten Gustaf Adolf förmodades hafwa burit wid sin första landstigning på tyst botien. Det måste hafwa warit ryttmäftaren, som genom sitt beröm så småningom ställde mig i ett bättre ljug hos borgm starinnan. Im hon också ide rått tunde med hans somlarewurm, så wärderade hon honom dock för hans karakter. Han hörde till den lilla privatkrets af endast fyra versoner, som en gång i weckan församlades i henneg wåning tid ett parti Lhombre. Wid supeen brntade äfwen familjen infinna sig, och äfwen jag utstod en gång lersnadens qwal i denna walda cirlel. Den lila staden, ehuru aflägsen från rörelsens stora pulsädra, saknade dock icke i flighet; redan minalturen satte den i förbindelse med werlden. Bland de ofta wexlande nya gestalterna såg man flera mår lare, isynnerhet från Diisfoldorff och andra ftäder i hihenlandet. Jag gjorde betanffaper, såg mig mycfet omtring oc) lofwade några bland mina fonftnärj f wänner att snart aflägga ett besöf i Diisfels )orff. Emellertid warj jag dock under dessa sköna ferie