ta med. Tror ni werkligen att det har något mwärde? Det war intet wärde för mig, Pauline, om ni blir ond på mig derför. Ni synes förargad öfwer att jag ide har samma åsigter fom ni. Om! utbraft hon med ett ffratt. Det fa ttades bara detta! Jag hade min mening för mig oh ni er. Lönar det fig wäl nänsin att oli ond på någon? Han Har ide något godt deraf, och jag förderfwar ju endast mitt goda humör. OM få likgiltiga äro alla menniskor för er? Alla? Om det nu Fanns någon, hwilfen ni med er wrede eller ert illabefinnande fötorsakande smärta? Cller stulle ni alle ide bry er om, att någon, fom ni satte wärde på, någon fom more er tillgifwen, plötsligt blef er omän? Hon betraktade mig några ögonblick forskande. Ack, låt of ide tala derom, utbrast Hon derpå i munter ton, löt of wara goda wänner, det är det bäjta. Hon räckte mig fin hand, och jag grap den med ifwer. Jag tände en lätt tryckning, som Font mitt hjerta att flå med hastigare flag och dref mitt blod upp t ansigtet. Jag Höll den qwar, och wi woro allena — jag wet ide, hur långt jag i nästa ögonblick skulle låtit hänföra mig, om ida den namla hushållerskan i detsamma siuckit in hufwuet ges nom dörren och ropat: Pauline lilla, poppa tommer: En wagn swängde upp framför dörren. Pauline sprang till fönstret. Min belägenhet mar egen och latte mig i förligenhet. Jag hade under jadrens f.ånwaro blifwit en daglig gäft i huset, och i detta ögonblick tände jag ett wisst skuldmedwetande, fom gjorde nödwändigheten att nu föreställa mig för familjefadren allt. annat än angenämt. Då Paulin säg, att jag började packa in mina rebus, slog hon med ett stratt ihop fina händer och ffyndade ut Detta förtröt mig förft riltigt. Zag föreföll mi;